Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 12. Som är berättat, Julius Harpolin till skam och andra ynglingar till varnagel och eftertanke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
— Jag har fått mina affärer rangerade! svarade herr
Oldberg och menade Mikael Habstadii osäkra löfte.
— Ja, gärna för mig! sade då Julius Harpolin.
Herr Oldberg stannade mitt i månskenet och snurrade sitt
skägg samt stirrade mot den blanka månen.
— Ja, man måste i alla fall säga, att livet inte är mycket
värt! utropade han. Hur man fäktar och arbetar och skriker
och slåss, så i grund och botten, så är det bara fruntimmer,
alltsammans rör sig om! Ändå!
1 detsamma störtade en kvinna ut ur en mörk port.
— Ha-ha-ha! hånskrattade hon högt och skyndade bort
i en gränd.
— Fru Wentlan! ropade herr Oldberg och ryggade
tillbaka. Det var betydligt, vad människan skrämde mig!
— Vad i Guds namn gör hon ute den här tiden! sade
Julius Harpolin oroligt. Hon umgås med Ester, tror du,
hon hörde nånting?
— Jo, nu har du ställt det fint! sade herr Oldberg
skrattande. Sköt dig, Harpolin! Sköt dig! Kvinnor äro inte
att leka med!
Och med dessa ord gick han till polisstationen; men
Julius Harpolin spatserade sorgset bort i månskenet och
tänkte och tänkte!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
