Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilket sedan fortsatte mot norr, och Västkusten själv
framträdde såsom slitet itu av Malmö och Göteborg. Jag hade också
redan i Halland känt denna kluvenhet. Ingen annanstans i
Sverge förnimmes en motsvarande dragkamp, om jag så får säga,
mellan två konsumtionsområden som just på Västkusten.
Stockholm dominerar direkt eller indirekt med sina 520.000 invånare
praktiskt taget resten av Sverge, i dess kraftfält försvinna
kringliggande någorlunda större städer som Västerås, Uppsala,
Gävle, Norrköping, emedan de äro för små i förhållande till
Stockholm, men mellan Göteborg med dess 250.000 och Malmö med
dess 130.000 blir spänningen över ett jämförelsevis litet
produktionsområde helt naturligt starkt kännbar. Vidare: redan
på Hallandsåsen känner man att det verkliga Syd-Sverge är
slut, Halland är dess smalnande rök i horisonten, och när man
väl kommit in i Bohuslän är sista skymten av denna rök
försvunnen. Klipporna, koncentrationen kring Göteborg, dess
atlanthamn med de stora oceanfartygen, med dockor,
skeppsbyggerier och en skog av kranar, allt talar om helt andra
miljöförhållanden än nere i det grönskande Skåne, och när man så
från landsvägen plötsligt ser kusten öppna sig utan ett träd,
med svavelgula klippor, rödprickade av stugor, kornblått
vatten med vita kosterbåtar — men inget jordbruk, då är Skåne
glömt. Man känner att man är på väg mot berg och skog igen.
Det är som en skugga av Norges fjäll över Bohuslän och genom
denna skugga åker man i själva verket in i skogarnas Sverge,
får en första avlägsen känsla av Norrland, som på sätt och vis
kan sägas börja där storskogen börjar, d. v. s. i nordligaste
hörnet av Bohuslän, där bergen och skogen möta Atlanten.
Till detta begynnande intryck bidra de för Bohuslän högst
karakteristiska s. k. »krakarna», d. v. s. ett slags hässjor, som
användas för torkning av hästbönor, som är landskapets gamla,
klassiska odlingsväxt. Bohuslän har nämligen icke mindre än
75 procent av landets bönodling, och överallt längs landsvägen
ser man dessa hässjeliknande krakar resa sig över stenknallar
och stugor. Av dessa bönskördar beredes sedan kraftfoder, som
i Bohuslän kallas »hemmafoder».
Och jordbruket?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
