- Project Runeberg -  Ankarsparre. En fin och oskyldig roman /
294

(1912) [MARC] Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Mycket!

Så gjorde han paus igen.

— Jag är jude... jag är svensk... men
framför allt...

Nu lyfte han ögonlocken och hviskade:

— Jag är lärd!

Och i det han böjde sig fram, sade han
med hväsande röst:

— O-er-hördt lärd! De finnas, som anse,
att det i hela Sverige icke finnes en lärdare
man än jag, ja, i hela... kort sagdt: jag är lärd!

Löjtnant Silfverhåål var visserligen
intelligent, men han tog sig med fasa åt hufvut.

Då slog professorn upp sina ögon och log
på sitt förtjusande sätt.

— Jag anger karaktären af min verksamhet,
herr löjtnant, sade han, på det att
argumentationen må kunna rättas därefter, och jag vill
tillfoga, att jag visserligen är politiskt
intresserad, men endast som filosof!

— Vi få väl försöka se till att förstå
hvarandra på bästa sätt, herr professor! sade
löjtnant Silfverhåål, skrattande, och i hela hans sätt
låg en viss ringaktning för den lärde mannen,
hvilket smärtar mig att säga.

Och så grep han sig an och gick genast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:58:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lnankar/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free