Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var ovanligt på den tiden. Tyvärr lefde hon
på gamla dar i så små ekonomiska
omständigheter, att hon inte kunde skaffa sig riktigt
förstklassiga nya tänder, och det gjorde, att
man hade lite svårt att fatta henne ibland.
Men jag minns, som vore det i går, då jag
tog afsked af henne sista gången. Hon var
då 93 år gammal. Och då lade hon min hand
mellan båda sina och hviskade så stilla, att
det knappt hördes, sitt vanliga: Glöm aldrig
Sverige! Nu rör det mig så, och när jag
tänker på min ungdom, då det inte ansågs fint
att syssla det ringaste med något svenskt, och
jämför med hvad som händer i dessa dagar,
ja, vet ni, herr Ankarsparre, då förvånas jag,
och då är det nästan, så att jag tycker mig
känna hennes ande omkring mig och är färdig
tro, att det inte är vi utan de döda, som
afgöra våra öden!
— Det är en synnerligen djup tanke, fru
krigsrådinna! sade Ankarsparre, och som han
sagt dessa ord, stod Anna Litzelius framför
honom, med ett strålande ansikte — och då
blef det svart för Ankarsparre. Absolut svart
som natten. Som om huset exploderat. Som
om en kanon lossats och röken insvept allt.
Nu hände något underligt — när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
