Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyckas få dig enkel och inte det minsta
gåtfull! Det är det, man får se!
Så var då Anna Litzelius en kokett, och
hon kunde inte bärga sig, om hon inte hade
hof omkring sig. (Det finns precis likadana
karlar, vördade läsare! Tänk bara efter, och
du skall i en handvändning kunna räkna upp
ett halft dussin!) Hon hade nu, sedan major
Dömmare rest, ingen lefvande ro, förrän hon
tjusat Ankarsparre igen.
Därtill hade hon för öfrigt äfven ett annat
skäl. Hon hade haft ett mycket
hemlighetsfullt samtal med gumman Packlin, som hade
till följd, att aldrig ett ord fallit om hennes
hem, hennes släkt eller någonting. Men nu
var hon fast besluten att lämna Mårstad, och
hon hade tagit löfte af major Dömmare att
söka skaffa rum på Ödeborg. Men hon ville
inte ha den oskyldige Ankarsparre kvar efter
sig, ty då skulle naturligtvis gumman Packlin
inte längre kunna hålla tätt. Och blotta sitt
verkliga jag för honom — aldrig!
Därför koketterade hon för Ankarsparre,
och han tänkte i sina djupa tankar:
— Hon är en synnerligen gåtfull kvinna!
Och därför hade hon kallat major
Dömmare löjlig, dels emedan hon verkligen tyckte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
