Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Hvari man lär känna en svensk major
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Son till en militär hade Abel Dömmare
tillåtit sig att drifva spe dels med uniformen
och dels med sin far i dennes egenskap af
officer.
Major Dömmare klådde sig i hufvut och
visste inte riktigt, hvad han skulle göra.
Hela tiden hade han en dödstyst, allvarlig
honnör på hvar sin sida, minuterna gingo,
packningen måste till tåget, hela sommarns
västkustvistelse vinkade, men samtidigt måste
landets och krigsmaktens och uniformens ära
räddas.
– Sa du »pojken»? frågade han till sist,
vänd mot 71.
– Ja, major!
– Hvarför det?
– Ä’nt det en pojke! svarade 71 på sitt
säfliga, bondska sätt.
Då klöf major Dömmare den gordiska
knuten.
– Gå ut och se till, att hästen kommer,
och raska på bara! sade han, och 71 gjorde
helt om och marscherade ut.
– Abel! sade major Dömmare.
– Ja!
– Du är en slyngel.
– Ja, major!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
