Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, Arthur, det är mitt bestämda svar.
— Ni vidblifver alltså . . .
— Hvarenda bokstaf.
— Ah! — Arthurs blod kokade. — Hör på, —
sade han med ännu dämpad vrede, — jag har ett
förslag att göra er. Jag har varit ofördragsam mot
er och jag ångrar det; men nu lofvar jag, att i fall
ni afstår från ert olyckliga infall, så skall jag
återkalla hit någon, som har den lyckan att mycket
intressera er. Hvad säger ni härom?
— Jag säger, att jag föraktar er och edra
afsky-värda anspelningar. — Ni är sjelf ur stånd att
uppfatta heder och dygd.
— Besinna hvad ni säger, madame!
— Icke ett ord mera! Ni förnedrar mig.
Arthur bleknade till en onaturlig grad. Yredens
krampartade ryckningar döfvade nära nog hans
förstånd, och han var just i begrepp (att gifva ett häftigt
svar, då han såg Elisabeths häst stegra sig, stryka
bakut och derefter rusa framåt i den vildaste fart.
En orm, som nu låg ringlande på den lilla skogsvägen,
hade huggit honom.
Hållande sin häst med korta tyglar, sprängde
Arthur efter. Hans tankar svindlade. Han tänkte på
Hellevibranten.
Ännu ett par sekunder och han såg åter den
hvita hästen, såg honom störta framåt i samma vilda,
ohejdade lopp. Nu var han vid branten, den 200 fot
höga branten.
Ännu ett språng, och häst och ryttarinna skulle
störta ned i djupet för att aldrig mer med lifvet
återkomma.
Arthur kände sig gripen af en obeskriflig
förvirring. Hans hjerna riktigt svindlade för
Hellevi-fallet.
Instinktmessigt hÖU han in sin springare.
Emellertid hade den hvita hästen, i stället för
att taga det förfärliga språnget, tvärt vikit af med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
