Ur djupet / 39 (1906) Author: Leon Larson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vandringsmän

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Af alla vi hånats och bannats beständigt, och allt som var uselt, förnedradt, eländigt, det kastades alltid på ryggen af oss. Och allt, som vi höjde mot solen och ljuset, blef smutsadt och skändadt och trampadt i gruset, tills allt som var dyrbart blef alls intet värdt. I djupet vi känna en eld som är när oss, en låga af längtan som evigt förtär oss tills allt blir till aska, förbrändt och förtärdt. Vi hörde till ungdomens solglada släkte, som högt emot stjärnorna händerna sträckte, som sökte i rymderna visdomens sten; men alltid vi gingo förgäfves vår bana, ty evigt ett gäckande fatamorgana vi funno i stjärnornas blossande sken. Ja, nog är det bittert att vandra och frysa och endast se irrbloss förvillande lysa, som leda till undergång vän efter vän. Och nog är det tungt att se drömmarna gäckas; men knappast kan hoppet förintas och knäckas för viddernas härjande vandraremän.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>