Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig för att aldrig se efter solen mer, utan hålla
sig till städet och släggan och till den värme
som ässjans glöd gav.
Men då tio minuter hade gått och
järnbiten var uthamrad så vände han sig åter mot
fönstret för att än en gång bliva gäckad ...
— Det blir aldrig sol mer, mumlade han
för sig själv ...
Så började han arbeta, hårt och tungt. Elden
i ässjan fräste och spydde rök och gnistor.
Släggorna falla dånande mot städet ...
Kling, klang, kling, klang ..» sjöng det.
Och svetten dröp från lemmarna, håret föll
i tjocka testar ned över pannan, kläderna
klibbade fast på kroppen. Men slå bara, slå järnet
att det kryper som en orm på det blanka
städet ...
Slå hårt ... slå hårt ... skriker det inom
honom.
Armar och handleder värka, fingrarna bliva
styva att det knappast går att räta ut dem
sedan. Men det gör ingenting, arbetar han så
får han pengar till lördag, slipper frysa, kan
lägga undan litet mynt till våren kanhända.
Så gå timmarna, sakta och långsamt.
Skymningen faller på och i mörkret som upplyses av
de flämtande röda lågorna från ässjan likna
smederna svarta spökgestalter i ett gehenna.
Lungorna flåsa, det värker i dem som om
de voro söndergångna och behövde lagas. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
