- Project Runeberg -  När ljusens släcks /
29

(1912) [MARC] Author: Ellen Lundberg-Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


Erik (inpå henne. Talar mellan tänderna): Fy!
— Du är liderlig!

Maria (lugnt. Efter en paus): Hur många män
tror du inte har velat äga mig, se’n jag blef din
hustru? Tror du jag låtit dem komma mig ett enda steg
för nära? — Jag har hållit dem ifrån mig, — kämpat
mig fri från dem, utan att du märkt det — anat det! . . .

Erik: Hvarför kom du inte till mig? Jag skulle
ha hjälpt dig!

Maria (lugnt): Jag behöfde inte din hjälp. Jag
redde mig ensam! Jag är van att vara ensam!

Erik (mellan tänderna): Och ändå, — till sist,
— föll du! — Du!!

Maria (med högre röst): Föll! — Nej, jag ”föll”
inte! Jag handlade vaket och ville det själf! Jag visste
klart hvad det betydde. Min stund var kommen! Jag
tog emot hvad lifvet och kärleken räckte mig! Och jag
var ödmjukt tacksam, att en enda gång få känna lyckan
att få ta’ emot — och att få ge tillbaka!

Erik (utom sig): Du har ingen skam i dig! —
Du är ju som förvandlad!

Maria (ser rätt på honom): Ja. — Jag är
förvandlad! — Och hvarför skulle jag skämmas? För det
största och allvarligaste som fyllt mig; det djupaste jag
lefvat!

Erik (ser förvirrad och svarslös på henne.
Stryker sig öfver ansiktet. Suckar).

Maria (sakta. Ser framför sig i tankar): Den
dag vår lilla flicka dog, upphörde min plikt här. Då
var jag ensam, — absolut ensam! Ett ögonblick
trodde jag, att vi båda kanske ändå till sist skulle finna
hvarandra, — men . . . . . Du hade aldrig tid att höra på
mig, — aldrig lust att lyssna! — Du märkte hvarken mitt
ansikte eller min själ. Men äfven om man inte är
någon märkvärdig mänska, — bara en vanlig kvinna,
kommer det en stund, då man uppreser sig! Man vill
känna att det är någon mening med ens tillvaro; att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:52:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljusslacks/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free