Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Huru den hvita flickan ledde Ljungars barn genom skogen och hvad som under tiden hände vid kvarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klyftorna; allt gick den hvita flickan framför dem. Ja,
hon tycktes stundom vara dem så nära, bakom en
framskjutande klippa eller en yfvig gran, att man tydligt
kunde urskilja hennes sällsamt vackra, bleka men
skalkaktiga ansikte, hennes ljusgula hår, silfverbandet kring
hennes panna, de röda strumporna, vecken på hennes
hvita klädning och det breda bältet af guld, som
sammanhöll klädningen omkring medjan. Visan om Mariatta
klingade ännu i Birgers öron.
I godt sällskap vänjer man sig likväl snart vid
allehanda, som synes fruktansvärdt i ensamheten, och den
lilla hvita flickan, som knappt tycktes vara mer än fyra
eller fem år, hade i sig själf intet förskräckande. Det
var förunderligt att se med hvilken lätthet hon slank
öfver de oländiga ställena, som kostade varelser af kött
och blod så mycket besvär. Klyftor och klippor uppehöllo
henne lika litet som de skulle förmått uppehålla ett
töcken från kärret; de tjocka trädstammarna tycktes
likasom gå tvärtigenom henne, när hon ilade som en rök
förbi dem, och när hon sväfvade öfver skogssnåren,
trodde man sig se en flik af hennes klädning fastna på
enrisbuskarna, men det var endast en spindelväf, som
glimmade hvit, för det att den blifvit fullstänkt med fina
pärlor af den ymniga aftondaggen.
Nu hade man kommit till det ställe, där hästarna
voro bundna, och Siivo, som tvärtemot sin flegmatiska
natur tycktes vantrifvas i ensligheten, tillkännagaf med
ett högt gnäggande sin glädje öfver sällskapets återkomst.
Innan kort sutto Birger och Beata åter till häst, och
färden fortsattes, under det att gräset blef allt våtare af
dagg och dimmorna uppstego allt tätare från lågländerna.
Det var i medlet af Juli och således intet mörker att
frukta; men det lätta for af skymning, som bredde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
