Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Huru Ljungars barn lefde på Myllyranta och huru fröken Beata ville rida på Birgers fåle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes älsklingsbarn, men som tycktes så litet lofva att
blifva en värdig arftagare af Ljungars stolta vapensköld;
och det var troligen med en känsla af förakt som fadern
bifallit hans böner, att af en kringvandrande djäkne lära
sig de föga ridderliga konsterna att läsa och skrifva.
Man sade också, att junker Birger var mycket mera
hemmastadd i den lilla, grant målade mässboken, som
han ärft af sin mor, än med den ystra fåle han fått till
skänks af sin far och med den lilla barnvärjan, som han
bar vid sidan, till tecken af sin adliga börd. Sannolikt
var det också emedan gossens späda krafter icke väl
stodo ut med hans ålders vanliga vapenöfningar, som
herr Bo nu tillåtit honom andas frisk luft på Myllyranta;
ett ombyte som alldeles var i junker Birgers smak
och gaf honom full frihet att lefva ett stilla drömlif i
naturens sköte.
Den vackra, brunlockiga lilla fröken Beata var af
ett annat lynne än brodern och bråddes så mycket på
sin far, som en späd ljusgrön telning i skogen kan brås
på en hög fura. Hon var fri och frisk som luftens
fågel, yr, öfverdådig, häftig och gladlynt; så skälmsk,
egensinnig och ostadig, som man har lof att vara vid
åtta år, och likväl med ett litet barnhjärta så godt som
guld, endast man tog henne från den rätta sidan. Med
sin sköterska Renata lefde hon i en ständig fejd, som
nästa ögonblick åter förbyttes i smekningar och slutade
med att hon vanligen fick sin vilja fram. Och då Inkeri,
som ofta brummade att man alldeles skämde bort flickan,
var i grunden lika svag, om ej svagare än Renata själf,
för sin täcka skyddsling, så hände, som så ofta händer
när två kvinnor täfla att bortklema ett godt barn, att
fröken Beata blef hela gårdens, ja hela byns medelpunkt,
för hvilken alla krusade, och som skulle haft makt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
