Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ibland sker det med ett vemod, som betecknar en så
obotlig men poetisk sorg, att den färgar hela verlden: —
»I evigt verldslig-sinte,
Måst icke verlden då med tiden blir till inte,
Som utaf inte gjord och så högåldrig är
Att hennes öde död visst måste vara när?
Man hörer sjö och haf mer än som vanligt brusa,
Man hörer vädergud’n med grymma stormvä’r susa,
Årstiden håller ej som förr sin vissa tid
Med hetta eller frost. Allt synes som med strid
Till fallet luta ner och fram till ändan ila,
Allt, liksom trött utaf sin möda, söka hvila.
Den trötte Atlas, som så länge himlens last
Har burit, signar kull och orkar ej stå fast.»
»Kom, hjelp mig, att jag klagar
Af hjerta, som sig bör
Den som i bästa dagar
Sitt afsked tar och dör
Uti sin bästa blomma,
Sin ålders middagstid! —
Si, så kan döden komma,
När vi som trygg’st i frid.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
