Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lucidors senaste biograf, litteratören Schöldström, har velat
anse denna hårda fångenskap som brytningen i hans lif.
Vi finna honom dock framgent vara anlitad af riksråd och
andra betydande personer. Domen häntyder ej heller på
någon annan förbrytelse än obetänksamhet och oförsynthet.
Sjelf har han aldrig visat någon ömtålighet deröfver eller
ens dröjt vid detta minne. Han synes ej hafva blifvit
vidare förföljd af Gyllenstjernorna; tvärt om, en af dem
bestälde senare en grafsång af honom. På samma sätt har
man förut tillagt historien om Magdalena Sjöblad en
afgörande betydelse i hans utveckling. Vi bekänna, att vi,
efter hvad skaldens flyktiga karakter gifver vid handen, ej
kunna tro på någon som helst brytning i hans lif.
Orsakerna till hans följande lefnadsbana hade redan börjat yppa
sig så småningom, och långt ifrån att taga sin tillflykt till
något visst tidsmoment, tro vi att man ur inre och djupare,
ur hela arten af hans verldsåskådning framgående grunder
bör söka nyckeln till hans tragiska öde.
Emellertid var nu Lucidor på ett år förvisad från
hufvudstaden. Också hafva vi ingenting af hans lyra under
denna tidrymd. Omöjligt är att säga, hvarest eller hvarmed
han uppehållit sig. Vistades han i Mariestad som biträde
åt en landssekreter Simonsson, med hvars familj han efteråt
är nära bekant, eller fick han hjelp af Wrangel, kanske af
rikskansleren-mäcenaten, hvars hofpredikant, Carlberg, var
hans gode vän och tog engelska lektioner af honom?
Nyårsdagen 1671 uppvaktade han magistraten i Stockholm
med en nyårsönskan, som vanligt på flera språk, under
namn af den dråplige skrifmästaren Johan Paul Hoffman.
På latinsk prosa (den enda prosa, som vi ega af honom)
tilltalade han rättens ledamöter: »Jag hänger vid edert
ädelmods altare denna lilla tafla, som ej är inhuggen i metall,
utan endast prentad så godt min handskicklighet tillåtit;
jag hoppas att den skall blifva en af ert ädelmod väl
upptagen, dock eder ovärdig skänk, om I blott besinnen att
intet bättre kan gifvas än den skrifna bokstafven. Ty
skrifkonsten har för oss uppenbarat den Allrahögstes rådslag,
verk och gerningar; den är minnets stöd, dygdens vältalare,
evighetens minnesmärke; om man förstör den, upphäfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
