Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej det är omöjligt, ni skulle förlora ert vad.
För första gången kände Ljusan Dag en allvarlig misstanke.
En tanke som skulle kunna förklara allting.
— Säg, inte har väl ni hamnat i ett av dessa hemliga
äktenskap inte?
Förvirringen i hans stämma och hans ansikte blev för
mycket för henne och hennes skratt pärlade fram, glatt och
spontant som en fågels glädjesång.
Ljusan Dag hade fått sitt svar och förargad på sig själv
ansåg han det nu bättre att handla än att prata. Han ställde sig
mellan henne och stormen och drog henne mot sig så att hon
stod i lä tätt intill honom. En ovanligt kraftig vindil ven
över dem och det sjöng i trädtopparna, båda lyssnade till
vinden. Ett regn av flygande löv virvlade om dem och alldeles
efter vinden kom de första drivande regndropparna. Han såg
ner på henne, hennes hår blåste ut omkring hennes ansikte
och när han kände henne så tätt intill sig och upplevde än
starkare hur mycket hon betydde för honom, började han darra
så kraftigt att hon kunde känna det i handen som höll hennes.
Plötsligt lutade hon sig mot honom, böjde sitt huvud till
dess det vilade mot hans bröst. Och så stod de under det att
än en vindil med drivande löv och enstaka droppar virvlade
förbi dem. Lika plötsligt som hon lutat sig mot honom lyfte
hon nu huvudet och såg på honom.
— Vet ni, sa hon, jag bad till Gud för er i natt. Bad om
att ni skulle misslyckas, att ni skulle förlora allting. Allting!
Ljusan Dag stirrade förvånat på henne vid detta gåtfulla
yttrande.
— Det fattar jag ingenting av. Jag har alltid sagt att jag
haft svårt att fatta kvinnor, men nu har jag inte en möjlighet
att fatta vad ni menar. Varför vill ni att jag ska förlora allting?
Eftersom ni tycker om mig så ...
— Det har jag inte sagt.
— Ni har inte vågat säga att ni inte tycker om mig i alla
fall. Så jag sa att eftersom ni tycker om mig kan jag inte
begripa varför ni vill att jag ska bli pank. Det låter precis som
det där andra ni sa om att ju mer ni tycker om mig ju mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
