Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vad någon Yukonbo någonsin kunnat drömma om och Ljusan
Dag skulle nog se till att han kom med i det spelet.
Under tiden hade han dock bara sin aning att bygga på.
Men det kom. På samma sätt som han kunde satsa sitt sista
uns på en god pokerhand satsade han sitt liv och alla sina
krafter på aningen om att framtiden skulle ge ett stort fynd
vid flodkällorna. Därför slet sig han och hans tre
färdkamrater uppför Stewarts frusna bröst med hundar, snöskor och
slädar. Slet sig fram genom den vita vildmarken där den
gränslösa tystnaden aldrig bröts av människoröster, yxhugg eller
fjärran bösskott. De och endast de rörde sig genom den vida
och frusna tystnaden, små människoinsekter, som kravlade sitt
tjog kilometer var dag, som smälte ner is för att få vatten
att dricka, som slog läger i snön om nätterna, med sina
varghundar hoprullade till rimfrosttäckta, lurviga klasar och de
åtta snöskorna nerstuckna i en rad bredvid slädarna.
De såg inga tecken av andra människor, även om de en
gång kom förbi en grovt tillyxad stakbåt gömd på en
plattform vid flodbanken. Vem som än hade dolt den där hade
aldrig kommit tillbaka för att hämta den och de undrade och
drog vidare. En annan gång träffade de på en indianby, men
indianerna var försvunna. Antagligen höll de till högre upp
över Stewart, hack i häl efter älgflockarna. Trehundratjugo
kilometer ovanför Yukon kom de fram till några sandbankar
och Elijah ansåg att det var om dem Al Mayo talat. Man slog
därför läger och inrättade sig för lång tid. Maten gömdes på
en hög plattform för att hundarna inte skulle komma åt den
och man började arbeta ute på bankarna. Högg sig ner genom
isen till dess man kom ner till sanden.
Det var ett hårt och enkelt liv. Frukosten var klar och de
var redan i arbete när det första grå ljuset kunde skönjas och
när natten föll började de med matlagning och lägerarbete,
rökte och berättade historier en stund, rullade sen in sig i
sina sovfällar och sov under det att norrskenet brann över
dem och stjärnorna flimrade och dansade i den stränga kylan.
Deras kost var enformig: surdegsbröd, fläsk, bönor, då och
då ett fat med ris kokat med sviskon. Färskt kött lyckades de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
