Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stormdörrarna slogs upp vek hopen tillbaka. De hörde
hundarnas häftiga skall, hundpiskans snärt och Ljusan Dags
uppmuntrande rop när de trötta djuren satte kronan på verket
genom att släpa släden in över trägolvet. De kom som en
storm och samman med den stormade kylan in. Den låg som
en vit rök om dem. Hundarnas huvuden och ryggar syntes
genom den när de stretade i selarna, det såg ut som om de
simmade i en flod. Bakom dem kom Ljusan Dag vid
styrstången, skymd upp till knäna i den virvlande frost genom
vilken han tillsynes vadade fram.
Han var samme gamle Ljusan Dag fastän han såg mager
och trött ut. Hans svarta ögon glittrade och blänkte klarare än
någonsin.
Hans parka av kyprad bomull som räckte honom ner till
knäna och inneslöt hans huvud i en kapuschong fick honom
att likna en munk. Sotig och svedd av lägerbålen berättade den
hans färds historia. Ett två månader gammalt skägg täckte hans
ansikte och skägget var tovigt av is efter det att han andats
genom det under de sista hundratio kilometerna.
Hans inträde var effektfullt teatraliskt, och han visste det.
Detta var hans liv och han levde ut det till fullo. Bland sina
kamrater var han en stor man, en arktisk hjälte. Det var han
stolt över och det var ett stort ögonblick för honom när han
efter sin färd på tretusentvåhundra kilometer kunde svepa rätt
in i krogen med hundar, släde, postsäckar, indian, utrustning
och allt. Han hade genomfört ännu en bragd som skulle få
hela Yukon att genljuda av hans namn — han själv, Ljusan
Dag, kungen bland färdmän och hundförare.
Han upplevde en hisnande överraskning när välkomstdånet
steg mot honom och varje välbekant detalj i Tivoli mötte hans
blick. Den långa baren, flaskraderna, spelborden, den stora
kaminen, invägaren vid guldvågen, männen och kvinnorna,
Oskulden, Celia och Nellie, Dan MacDonald, Bettles, Billy
Rawlins, Doc Watson, varenda en. Allt var precis likadant som
när han lämnat det och det kunde lika gärna ha varit hans
avresedag. De sextio dagarnas oavbrutna färd genom den vita
vildmarken sköts plötsligt ihop och upphörde att finnas till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
