Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och han är fullödigt guld hela karln, från mockasinerna till
hårfästet. Hela den förbannade karln. Han var bara grabben när
han kom upp hit. När ni var i hans ålder var ni snorvalpar.
Men han var aldrig valp. Han föddes fullvuxen. Och på den
tiden, säger jag, då var en karl en karl. På den tiden var det
ingen sån här fruntimmerscivilisation häruppe inte.
Bettles tystnade och la armen björnlikt runt Ljusan Dags
hals.
— När du och jag mushed, in i Yukon på den gamla goda
tiden, då regnade det inte välling från himlen, inte. Och inte
fanns det något soppkök här heller. Vi fick göra upp eld där
vi fick villebråd, vi. Och för det mesta fick vi leva på
lax-lortar och harfenor, vi.
Den skrattsalva som dånade mot honom till svar på hans
omkastning fick honom att släppa taget om Ljusan Dags hals och
i stället vända sig vildsint mot hopen:
— Skratta ni bara, ni förbannade gröngölingar. Men det
säger jag er rakt ut, att den bäste av er är inte värd skuggan av
en chans att knyta Ljusan Dags mockasinsnören. Är det inte
så Campbell ? Är det inte så Mac ? Och på den tiden fanns det
ingen ångare och det fanns ingen handelsstation och vi, vi fick
leva på laxfenor och harlortar.
Han såg sig triumferande omkring, och efter applåderna
höjdes rop på att Ljusan Dag skulle hålla tal. Han nickade bifall.
Man drog fram en stol till honom och han hjälptes upp på
den. Han var själv inte nyktrare än den hop över vilken han nu
reste sig. En vild samling där var och en var otympligt klädd,
varje fot var innesluten i mockasiner eller muc-lucs av
valross-skinn med pälsbräm, vantarna hängde längs sidorna och
pälsmössornas öronlappar var uppvikna till dess de såg ut som
vi-kingahjälmar.
Ljusan Dags ögon blixtrade och spritrodnaden brände mörk
under kindernas solbränna. Han hälsades med ihållande
bifallsrop som kom hans ögon att bli misstänkt fuktiga, trots att
många bland rösterna var grötiga och berusade. Dock, så har
män uppträtt ända sedan världens begynnelse, frossat, slagits
och supit, det må ha varit i de dunkla grottorna, vid lägerbålets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
