Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säker på att han inte satt med en ogiltig hand, han skrev en
summa på en papperslapp, sköt in den i potten med ett
korthugget:
— Femtusen.
Kearns hade alla blickar på sig, han såg på de två korten
han dragit, räknade de andra för att skingra varje tvivel om att
han satt med mer än fem kort och skrev på en lapp.
— Jag följer dig Mac, sa han, och jag höjer med en
tusenlapp bara för att hålla Ljusan Dag i form.
Den koncentrerade uppmärksamheten flyttades över till
Ljusan Dag. Också han såg på korten han dragit och räknade
igenom sina fem kort.
— Jag följer med sextusen och höjer med fem... får väl
försöka få undan dig Jack.
— Och jag höjer ytterligare med femtusen för att ge dig
lite hjälp med att kasta ut Jack, sa MacDonald. Hans röst var
en aning grov och spänd. Efter det att han talat ryckte
mungiporna nervöst.
Kearns var blek och åskådarna märkte att han darrade på
handen när han skrev ut sin lapp. Men rösten var oförändrad.
— Också jag kan väl hjälpa till att höja med femtusen,
sa han.
Ljusan Dag var nu i centrum. Fotogenlamporna i taket
reflekterades i svettdropparna på hans panna. Kindernas
solbränna mörknade när blodet strömmade till. Hans svarta ögon
glittrade och näsborrarna var vidgade och otåliga. Näsborrarna
var kraftiga, ett tecken på att han var fallen efter vilda
förfäder som överlevt därför att de haft djupa lungor.
Dock var hans röst i motsats till MacDonalds fast och normal
och till skillnad mot Kearns darrade inte hans hand när han
skrev.
— Jag synar för tio tusen, sa han. Inte för att jag är rädd
för dig Mac. Det är bara den där aningen Jack håller sig med.
— Jag stjälper hans aning för femtusen trots allt, sa
MacDonald, jag hade den bästa handen av oss innan vi köpte kort
och det har jag nog fortfarande.
— Kanske, kanske är det här ett sånt tillfälle då aningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
