Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Vågsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talade med pauser för att hämta andan. ”Det håller
på att gå över. Det känns himmelskt. Jag ligger och
driver, men bara för att de förfärliga smärtorna ha
givit sig känner jag mig överlycklig.”
Hon försökte flämta fram ett svar, men kunde
icke.
”Jag är kry igen”, försäkrade han henne. ”Låt oss
nu flyta och vila ut. Sträck ut dig så att du får igen
andan.”
Och sida vid sida flöto de en halvtimme på rygg i
det tämligen lugna Kanakasvallet. Ida Barton var den
första som talade och därigenom visade att hon hämtat
sig.
”Hur känner du dig nu, min vän?” frågade hon.
”Det känns som om jag blivit överkörd av en
ångvält”, svarade han. ”Än du då, min stackars
älskling?”
”Jag känner att jag är den lyckligaste kvinna i
världen. Jag är så lycklig att jag skulle vilja gråta, men
är alldeles för lycklig för att kunna göra det. Du
skrämde mig förfärligt en stund. Jag trodde att jag
skulle mista dig.”
Lee Bartons hjärta svällde av glädje. Aldrig ett
ord om att hon kunnat mista sig själv. Detta var
alltså kärlek, verklig, sann kärlek — den stora kärleken
som glömmer sig själv för den älskade.
”Och jag är den stoltaste man i världen”, sade han,
”emedan min hustru är den modigaste kvinna i
världen.”
”Modig!” sade hon avvisande. ”Jag älskar dig. Jag
visste inte hur mycket jag verkligen älskade dig förr
än jag var nära att förlora dig. Och låt oss nu simma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
