Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Vattenbarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Håll upp, Kohokumu!” avbröt jag. ”Kom ihåg
att den hajen redan hade...”
”Jag vet vad du ämnar säga”, inföll han. ”Och
du har rätt. Det dröjde länge innan han ätit upp den
trettionionde hajen, ty inne i den trettionionde hajen
voro redan de nitton andra hajarna som han hade
ätit upp, och inne i den fyrtionde hajen voro redan
de nitton andra hajarna som han hade ätit upp, och
han hade inte samma matlust som då han började.
Men glöm inte att han var en mycket stor haj.
”Det tog så lång tid för honom att äta upp den
andra hajen och de nitton hajarna som voro inuti den
andra hajen, att han ännu höll på att äta då mörkret
inbröt och Waihees folk gick hem med humrarna åt
kungen. Och hittade de inte följande morgon den
sista hajen på stranden död och sprucken av allt han
hade ätit?”
Kohokumu hejdade båten och fixerade mig med
sina listiga ögon.
”Tig, Lakana!” hejdade han de ord som sutto på
min tunga. ”Jag vet vad du nu vill säga. Du -’-ill
säga att jag inte såg detta med mina egna ögon och
att jag därför inte vet vad jag nu har berättat. Men
jag vet det, och jag kan bevisa det. Min farfar kände
sonsonen till Vattenbarnets fars farbror. Och där,
klippudden som jag nu pekar på, är platsen där
Vattenbarnet hoppade i. Jag har själv dykt efter
hummer där. Det är ett präktigt hummerställe. Och jag
har många gånger sett hajar där. Och på bottnen
där —- jag har sett och räknat dem — äro de
trettionio lavaklumparna som Vattenbarnet kastade i.”
”Men...” började jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
