- Project Runeberg -  Hawaji-noveller /
32

(1922) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. På Makaloa-mattan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Jag skall inte berätta dig mera om vad han sade
till mig?”, förklarade hon allvarligt, ”utom att vad
han sade var kärlekens eld och skönhetens kvintessens
och att han diktade kulas till mig och sjöng dem för
mig, i synnerhet om nätterna under stjärnhimlen, då
vi lågo på våra mattor, jag på Lilolilos Makaloamatta.

”Så bar det av till Kilauea — drömmen nalkades
sitt slut; och naturligtvis kastade vi i den böljande
lavans gap våra offer till Eldgudinnan av maile leis
och fisk och hård poi insvept fuktig i fi-löven. Och
vi fortsatte ner genom det gamla Puva och kalasade
och dansade och sjöngo i Kohoualea och Kamaili och
Opihikao och summo i Kalapanas klara
sötvattens-sjöar. Och slutligen kommo vi till Hilo vid havet.

”Det var slutet. Vi hade aldrig talat. Det var
slutet, erkänt och aldrig nämnt. Yachten väntade.
Vi hade fördröjt oss flera dagar. Honolulu kallade,
och det kom underrättelse att kungen hade blivit mer
än vanligt pupule (sinnesrubbad), att katolska och
och protestantiska missionärer intrigerade och att
bråk med Frankrike hotade. Liksom de hade landat
i Kawaihae för två veckor sedan med skratt och
blommor och sånger, så avreste de från Hilo. Det var en
munter avfärd, full av skämt och upptåg och tusen
sista hälsningar och påminnelser och skämt. Ankaret
lyftes under en avskedssång från Lilolilos matroser
på akterdäck, medan vi i de stora kanoterna sågo den
första brisen fylla fartygets segel och avståndet ökas.

Under all denna förvirring och höga stämning stod
Lilolilo vid relingen — han måste ju säga ett sista
farväl och växla de sista skämtorden med många —
och såg rätt ner på mig. På sitt huvud bar han min

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljhawaji/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free