Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man glömmer inte sådana erfarenheter och i sin
mänskliga dumhet kan man inte förstå att det visst inte är
någon/ omutlig lag som dekreterar att samma ting
skola framkalla samma resultat. Det göra de icke,
annars skulle den tusende opiumpipan framkalla
samma njutning som den första, annars skulle en cocktail
i stället för flera ge samma värme efter ett helt år av
cocktails.
En dag innan jag åt min lunch tog jag en cocktail
för mig själv, då jag inte hade någon gäst. Sedan
blev det en daglig vana. Och nu hade John
Finkelman fått tag i mig: jag började dricka regelbundet och
ensam, inte för sällskaps skull, inte för smakens skull,
utan för den verkan det hade på mig.
Jag behövde rent av denna formiddagscocktail, och
det föll mig aldrig in att det fanns något skäl varför
jag inte skulle ta den. Jag betalade för den. Jag
kunde betala för tusen om dagen, ifall jag ville. Och
vad gjorde en cocktail — en enda — mig, som vid så
många tillfällen förr i världen druckit oerhörda
mängder av mycket starkare slag, utan att det gjort mig
någonting.
Programmet för mitt liv hemma på gården var
följande: Varje morgon klockan halv nio gick jag till
mitt skrivbord, sedan jag i sängen läst korrektur från
klockan fyra eller fem. Diverse anteckningar och
korrespondens sysselsatte mig till klockan nio, då jag
alltid började skriva. Vid elvatiden hade jag mina
tusen ord färdiga. Efter ytterligare en halv timmes
sysslande med ett och annat vid skrivbordet var mitt
arbete för dagen slut, så att när klockan var halv tolv,
kunde jag lägga mig i min hängmatta under träden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
