Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
banan. Han försökte hålla mig tillbaka, men jag
kämpade emot. Jag fick tag i någons fackla och slog ut
fönstret.
I vagnen fanns det både vänner och fiender till
Nelson, och alla voro druckna. När jag slog ut
fönstret, blev detta signal till ett slagsmål. Jag fick ett
slag i ansiktet och därmed var det färdigt. Mannen
som slog till mig föll strax tvärs över mig och ovanpå
honom Nelson, och man talade sedan om för mig, att
efter några minuter fanns det inte en hel fönsterruta i
j ärnvägs vagnen.
Den omständigheten att jag blev slagen sanslös
och låg där orörlig var kanhända det bästa som kunde
hända mig. Min häftiga kamp hade endast stegrat min
redan förut farliga hjärtverksamhet och ökat kravet
på luft för mina brännande lungor.
Sedan slagsmålet väl var över, fick jag inte
egentligen medvetandet tillbaka. Jag var inte mera mig
själv än en drunknande som fortfar att kämpa ännu
sedan han förlorat sansen. Jag har inte något minne
av mina handlingar, men jag skrek »luft! luft!» så
ihärdigt, att Nelson började ana att jag inte alls tänkte
begå självmord. Han plockade därför bort
glasbitarna från fönsterkarmen och lät mig sticka ut huvud
och skuldror, i det han höll mig om livet för att hindra
mig att förlora balansen. Och under hela vägen till
Oakland låg jag på detta sätta, fäktande som en
galning, när man försökte dra in mig igen.
Och det är det enda jag minns av alltsammans
från det ögonblick jag föll omkull under träden, att
jag låg med huvudet ut ur järnvägsvagnen med
ansiktet mot vinddraget, medan rök och sot förblindade
ioi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
