Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ofvan de ljungklädda höjderna, som sjunka mjukt
mot strandens klippor, sträcka sig gröna ängar, och vackra
åkrar inåt land. Här bo bönderna i fredsamma gårdar
och byar, säfliga och lugna, odla sin jord, äta sin gröt, frodas
och dö i dåsigt lugn och ro.
Men folket därnere vid hafvet, i de röda husen bland
klipporna är säkert af annat skrot och korn. Det är män
med viga kroppar och med veck kring rappa ögon, som
vants att kisa mot solen och de stora böljande vidderna.
De äro fattigare än folket däruppe bland åkrarne, ty hafvet
tar och hafvet ger med barsk och nyckfull hand. Men
mera älska de ändå det salta hafvets böljegång än den
jämna rågåkerns.
Och folket därnere hade sin egen moral. Alla hafvets
skördar voro lofliga. Mången ståtlig sydfarare rände upp
på reflarne eller slogs sönder mot klipporna. Han kunde
ha gyllne skatter och godt vin ombord. Än se’n då? Hvem
var närmast att bärga flytande gods, hvem var närmast
att visitera vraket? Den som kommer först till kvarnen
får först mala. Och skulle en yxhammare eller åra råka
träffa en främling, som utmattad hänger kvar vid reling
eller rigg, hvad mera? Ingen kunde ju veta, om han tagit
sig, om man än gjort sig besväret att släpa honom i land.
Ja, det folket hade sin egen moral. Och vrakplundring
var ett näringsfång så godt som storfiske––––
Då det var lugnt väder och man stod uppe bland de
röda stugorna eller ute på den hemmagjorda vågbrytaren,
såg man ett stycke i nordost en orolig svallning, om än
vattnet rundt omkring låg blankt som en spegel.
Det var Galgpliggen, ett farligt skär, doldt strax under
ytan och osynligt, då aldrig så små böljor hoppade öfver
vattnet. I vackra kvällar, då solen gled nedåt i väster,
där haf och himmel dränktes samman, lekte ett underligt
blekt skimmer däromkring.
Nu glimmar från djupet den gamle ostindiefararens
skatt, sade folket. Den skatten, som vi aldrig fingo upp.
— Nu skiner kattguldet i sjön, sade andra och
skakade öfverlägset på hufvudet, enligt nya tiders sed. Och
så skrattade man och gick in i de röda stugorna för att sofva.
Men det var just om den sägnen vi skulle tala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
