Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Så enfaldigt!” utbrast hon och pekade, som han
tyckte alldeles för obesvärat, på hans borstiga
mustasch. ”Inte kan det där göra dig oigenkännlig!”
”Men, min kära unga dam.. .” började han sitt
bedyrande att han alls icke kände henne.
Hennes svar, som avbröt hans tal, var lika
osannolikt och underligt som allt det föregående. Det kom
så hastigt att han ej hann se varifrån hon tog den lilla
silverrevolvern, vars mynning nu icke allenast
riktades mot hans bröst utan rent av rörde därvid.
”Min kära unga dam.. .” försökte han återigen.
”Jag vill inte tala med dig”, avbröt hon. ”Ge dig
av till ditt fartyg igen och försvinn..Han gissade
sig till den ohörbara snyftningen under pausen, innan
hon tillade: ”För alltid.”
Han öppnade munnen för att säga något, men
orden dogo bort på hans läppar, då han kände
revolvermynningen tryckas hårt mot sitt bröst.
”Om du någonsin kommer tillbaka, skjuter jag mig
— madonnan förlåte mig!”
”Jag måste väl gå då”, sade han i lätt ton och
började gå ner till jollen, generad och invärtes skrattande
åt den löjliga och obegripliga roll han nödgades spela.
Han försökte bibehålla åtminstone en skymt av
värdighet och låtsade sig ej märka att hon hade följt
efter honom. Då han lyfte upp jollens förstäv ur
sanden hörde han att en svag vind satte palmbladen i
rörelse. En lång bris kom vattnet att mörkna
framför honom, och långt ute bortom det speglande
vattnet skimrade Chiriquilagunens yttersta skär som en
hägring över det mörknande havet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
