Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dawid Liwingstone, hans person och missionswerksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att pappa skall sluta sitt arbete till sin egen tillfredsställelse, än hemkomma
endast för att tillfredsställa mig!’ Rätt och ädelt sagdt, min älskling
Nannie! Fåfängan hwiskar temligen högt: hon är en qwist ur den gamla
stocken. Wälsignelse öfwer henne och alla de öfriga."</footnote>
kunna framhålla för mina landsmän ett exempel af manlig
ihärdighet och ståndaktighet. Jag will ej dölja för dig att
jag i följd af mitt sträfsamma lif har blifwit mycket gammal
och darrande; kinderna insjunkna, ögongroparna äfwenså,
munnen nästan tandlös, de få tänder, som finnas i behåll, sitta
ojemt, så att mitt leende är leendet af en hippopotamus, –
en förskräcklig gammal fulings.
"En höfding har nyss skänkt mig en gorilla, som, när
hon sitter hopkrupen, är 18 tum hög; hon är den klokaste och
mest oförargliga af alla apor jag sett. Hon räcker ut handen
för att man skall lyfta upp henne och bära henne, och om
man nekar, så rynkar hon ihop sitt ansigte till en bitter
gråtmin och wrider sina händer i förtwiflan alldeles som en
menniska. Jag kan ej taga henne med mig, ehuru jag fruktar att
hon, i följd af folkets lust att plåga henne, skall dö innan jag
kommer tillbaka hit. Jag är efterföljd och uppmärksammad
af folket tillräckligt för min egen del; twå ’sokos’, hon och
jag, det bär sig ej. Jag måste här underkasta mig att wara
en s. k. ’gapstock’ för alla. Ibland brukar jag smyga mig
bort till en mörk wrå för att sjelf få betrakta mina beundrare.
När den första hopen går sin wäg, kryper jag in i min hydda,
som består af den ihåliga stammen af ett stort träd. Nyfikna
hufwuden titta då in genom den öppna dörrspringan – jag
lemnar dörren wanligtwis litet öppen, på det jag ej skall sitta
i mörkret – och bäst det är går dörren upp, ’af sig sjelf’
förstås, och en manyuema-skönhet står i dörröppningen. ’Det
war icke jag’, flåsar hon förskräckt med kort andedrägt, ’Bessie
Bell och Jeanie Gray skuffade mig in’; och då hon sedan
klifwer ut ur lejonets håla, se, då skratta de andra, och wäl
utkommen, skrattar hon äfwen sjelf. För att ej äta i mörkret,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
