Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om ordnandet af det rättsliga försvaret. O. A. Beckman: Framställning om nödvändigheten att införa ett advokatstånd i Sverige. O. A. Beckman: Fyra till Riksdagens Justitie-Ombudsman ingifna skrifter rörande bland annat nödvändigheten att införa ett advokatstånd i Sverige. 1869 års Riksdagsförhandlingar. Af A. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ORDNANDET AF DET RÄTTSLIGA FÖRSVARET.
333
till någon fromma, så skulle den otvifvelaktigt
för en lång framtid försvåra, om icke omöjliggöra,
uppkomsten af ett verkligt sakförarestånd. Man finner
icke, att lagkomitén meddelat några föreskrifter i
fråga om sakförarnes skyldigheter och rättigheter
i deras befattning eller deras afsättning derifrån,
samt påföljden i öfrigt för fel och försummelser i
utöfriirigen af deras kall. Följderna häraf äro lätta
att förutse. Ställd utom all verksam uppsigt skulle
den sålunda bildade sakförareklassen snart uti intet
annat afseende skilja sig från den nu befintliga än
deruti, att den genom sitt förordnande erhållit ett
slags bemyndigande att utöfva sina konster, och att
dermed framhärda så länge den egde ett andedrag qvar.
Emellertid har lagkomiténs förslag tvenne särskilda
gånger inom riksdagen upptagits, ehuru i något
förändrad och .- med-gifvom det villigt - försämrad
form. 1860 års lagförslag blef af högsta domstolen
afstyrkt, hufvudsakligen på de grunder, som här ofvan
blifvit antydda. Det af 1869 års riksdag afgifna
lärer inom högsta domstolen hafva rönt ett liknande
öde med det föregående, och man torde få hoppas, att
regeringens åsigter i frågan lika litet undergått
någon förändring. Detta så mycket hellre, som den
enda väsentliga afvikelse från lagkomiténs förslag,
hvilken riksdagen tillåtit sig, obestridligen utgör
en väsentlig försämring. Den förra föreslog, såsom
nämdt, att »de allmänna fullmäktige» skulle nämnas
vid öfverrätt och högsta domstolen af konungen och
vid underrätt af öfverrätten. Riksdagens förslag
innehåller deremot, att utnämnandet af ifrågavarande
fullmäktige tillkommer vid öfver- och underrätt
rätten sjelf och vid högsta domstolen konungens
nedre justitierevision. Det faller lätt i ögonen,
att ett sådant stadgande från början utesluter
hvarje förhoppning om ett sjelfständigt uppträdande
från sakförarens sida. Hans uppgift är att försvara
den enskildes rätt och frihet inför domstolarne,
men äfven, der så påfordras, emot dem, vid hvarje
tillfälle, då de genom egenmäktigt ingripande i
rättegången eller icke behörigen grundade beslut,
synas honom dertill gifva anledning. Men förgäfves
skall man söka den härtill erforderliga sjelfständiga
kraft hos en klass, som i domstolarne sjelfva har
sitt upphof, i deras bemyndigande grunden för hela
sin tillvaro.
Huru lifligt man än må vara öfvertygad, att utan ett
ändamålsenligt ordnande af det rättsliga försvaret
den enskilda rätts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
