Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Har Konung Erik XIV dött af förgift? A. Ahlqvist: Om konung Erik den XIV:s fängelse och död. Historisk afhandling. Af Hans Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan grund trygga de sig gerna vid urhäfdens
rätt, åberopa sin sekellånga besittning af menniskors
förtroende som ett afgörande bevis för sin sanning,
och när process begynner väckas om denna rätt,
kasta de gerna hela bevisningsskyldigheten öfver på
den kärande parten. Det är icke utan, att just denna
den sekelgamla sägnens autoritet synes hafva inverkat
äfven på vår författare och förmått honom att hastigt
släppa den uppslagsända han funnit. Till stöd för
denna vår förmodan tjena oss tvenne hans yttranden
vid tal om konung Eriks död (s. 78), hvilka vi anföra,
derför att de just visa, huru man i allmänhet tänker
i dylika ämnen. »I fråga om mordet» heter det först
»hafva blott några få och spridda underrättelser
kommit till vår tid och de så torftiga, som man kan
vänta om förloppet af en händelse, hvilken alla de,
som kunnat gifva säkra underrättelser, hade goda
skäl att hemlighålla«. Och längre ned: »Några
berättelser af dem, som voro närvarande vid Eriks
dödsbädd, finnas visserligen äfven, men innehålla
afsigtliga osanningar, så att man ej kan sätta tro
till dem». Låtom oss se! Skulle man icke med fullt
skäl kunna använda fullkomligt samma bevisföring
för att häfda Karl den elftes, Adolf Fredriks eller
Karl Augusts förgiftning, eller är det icke just af
denna slags bevisföring, som alla gängse rykten om
sådana stygga ting lefva och hafva sin varelse? »Bevis
finnas icke» - heter det - »men detta kommer sig helt
naturligt deraf, att man undanrödjer alltid bevisen
för dylika handlingar»; hvarvid man till och med
ofta vill låta sjelfva bevisens frånvaro tjena till
bevis för deras undanrödjande och dermed för brottets
verklighet. - Då förf. icke heller vill sätta tro
till vittnesberättelserna, derför att »de innehålla
afsigtliga osanningar», så är att märka, huru både
deras »osanning» och osanningens »afsigtlighet»
först måste bevisas, under det vår förf. endast stödt
detta yttrande på sin tro om brottets verklighet och
sin misstanke om att vittnena varit beställda. Men
både denna tro och denna misstanke måste väl hvila
på någon annan grund än sig sjelfva; - ty eljest är
bevisningens cirkel oförlåtlig. För vår del vilja
vi påstå, icke att de sakna all anledning, men att
deras grund är mycket svag. Låtom oss likväl först
tillse, huru sig förhåller med sjelfva tillkomsten
af nu gällande berättelse om dådet.
Förf. har icke närmare utvecklat bevisen för
sin sats, att Messenius är första källan
för uppgiften om Eriks förgiftning;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
