Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roman och historia: Ewald: Svenskerne paa Kronborg. - Carl Bernhard: Kristian den andre och hans tid. Öfvers. - Z. Topelius: Fältskärens berättelser. Del. V. Af -ll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
sanning; det är möjligt, att han kan få något
dylikt på köpet, men är romanen äkta, så skall
han utan tvifvel snart nödgas erkänna, att det
är något annat deri, som fängslar honom. Och i
sjelfva verket bedrager sig också den, som tror
sig med historisk kunskap och historisk sanning
kunna fylla all rättfärdighet och motsvara alla
anspråk, sedan han som författare gifvit sig in
på den historiska romanens område. Ty sjelfva den
form han begagnar stämmer ej fullt öfverens med
den historiska sanningens fordringar och nöjer
sig icke med dess resurser. Naturligtvis måste
han efter konstens vanliga sätt hänföra allt det,
som i konstverket händer, till personligheterna
såsom berättelsens kärna, och just derför kan han
ej upptaga hvarken händelser eller personligheter
som de föllo sig i verlden, utan måste med en viss
frihet behandla dem som sina egna skapelser. En sådan
frihet anse vi ej heller vara oberättigad gentemot den
historiska verkligheten, en förening mellan konstens
och historiens fordringar torde ej vara omöjlig;
men visserligen fö>utsät-ter den något vida mer
än historisk kunskap hos författaren och annat än
historiskt intresse hos läsaren.
Den diktande konsten i allmänhet har ju intet annat
material att röra sig med, än den verklighet vi finna
i verlden. Att den efter sina egna proportioner,
sitt eget ändamål och sin egen natur, anordnar
och omgestaltar denna verklighet till en sin egen
afslutade verld, deri består ju dess verksamhet och
derpå hvilar dess makt öfver menniskornas sinnen. Att
menniskorna i konstens verk skola igenkänna sin
egen verld, är ju lika nödvändigt, som att de der
skola återfinna som väsentlig den skönhet, som i den
verkliga verlden är tillfällig. Om nu den afbildade
verkligheten är en närvarande eller eri förfluten
verklighet, det kan ur konstens synpunkt komma på
ett ut, allenast den harmoniska skönheten i det
senare fallet såväl som i det förra kan i afbilden
framlockas. Ty med begge måste konstnären förfara på
fullkomligt samma sätt, för att deraf konstverk må
kunna skapas. I begge måste han utleta det allmänt
menskliga, d. v. s. icke det abstrakt menskliga,
utan det som hos alla menniskor är sjelfva lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
