Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen. (Efter "Dansk Maanedsskrift". Af Cand. Mag. G. Brandes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
de samma. Han har förkärlek för att ställa en stark,
rikt utrustad manlig natur mellan tvenne qvinnor,
en vild och en mild, en manhaftig valkyrie- eller
furielik, och en öra, älsklig och qvinlig. Sålunda
ställde han redan Catilina mellan den förfärliga
Furia och den blida Aurelia, hans hustru och goda
genius; på samma sätt ställer han i »Gildet paa
Solhoug» Gudmund mellan tvenne qvinnor, som i stycket
motsvara Ragnhild och Ilegisse ur »Svend Dyrings Hus»,
och så står i »Hfer-mrendene» sagans Sigurd mellan
Brynhild och Gudrun, eller som de här heta, Hjördis
och Dagny. På samma vis anbringar han äfven längre
fram Brand mellan jätteqvinnan Gerd, hans onda ande,
och hans hustru, den älskliga Agnes. Gent ernot
sin hjelte uppställer han derefter såsom motsats
till denne en svag, underordnad manlig karakter,
hvilken först är karikerad som Bengt i »Gildet paa
Solhoug», men längre fram mer och mer tilltager
i betydelse och utvecklar sig till formen af det
hedervärdt menskliga, det prosaiskt aktningsvärda,
som står midtemot idealet, halfguden, hjelten såsom
den inskränktare naturen emot geniet, såsom ett
beta, hvilket aldrig kan bli ett alpha. Så står
i »Haermaendene» den ädle och tappre Gunnar emot
sagohjelten Sigurd, och så står i »Kjoerlighedens
Komoedie» Gulstad, deri förståndiga grossören och
fa milj efa d ren, emot den ideala pegasusryttaren
Falk. Det kan ej nekas, att denna skald ockrar med
sitt pund; men man ser gnlet, om man i detta ej såge
något mera. Ty hvad är detta kretsande kring samma
grundtankar, hvad är detta nötande af samma spår
och denna otroliga hårdnackenhet i fullföljandet af
få, men stora grundförhållanden annat än skaldens
fördjupande i sig sjelf? Man känner, huru han gräfver
sig ned i sitt eget inre och som skattgräfvareri mer
och mer förlorar intresset för hvar och eri annan
skatt, än den han söker. Och kommer han den icke
ständigt allt närmare? Äfven den flyktigaste läsare,
som jem-för dessa verk, skall finna, att hvarje nytt
arbete betecknar ett framsteg, att Ibsen för hvart
och ett af dem har kommit ett steg - om icke längre,
dock alltid djupare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
