Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Isländska Literaturen. R. Keyser: Nordmændenes Literatur; N. M. Petersen: Bidrag till den Oldnordiske Literaturs Historie; Sv. Grundtvig: Om Nordens gamle Literatur; G. Vigfússon: Um Tímatal i Islendinga Sögum. Af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
likartade som blomstrade i Sverige och Danmark, hvilka
alla tre literaturer egde en afgjord medeltidsprägel,
men derjemte ett stort syskontycke, såsom alster
af de tre närbeslägtade nordiska folkens andliga
verksamhet, såväl den sjelfständiga som den af
utländska mönster beroende. Norge har t. ex. sina
vigtiga lagar, sin märkliga konungaspegel, sina
roraanöfversättningar. Detta allt är af Keyser mycket
styfmoderligt behandladt, ehuru det är detta, som
svarar mot bokens titel. ’
Den isländska literaturen bildar ett helt för sig
och kräfver en särskild behandling. Uti allt som rör
de nordiska folkens forntid behöfva vi söndra och
urskilja, för att en gång nå sanningen. Den isländska
literaturen kan knappt kallas en medeltidslitteratur,
försåvidt man vill med detta namn utmärka något för
densamma karakteristiskt, ty hon mottog sin prägel
mer af folket, till hvilket hon hör, än af tiden i
hvilken hon blomstrar. Island låg för långt bort för
att någonsin få fullständig medeltidsnatur. För den
tid, som motsvarar den isländska literaturens, eger
man icke för Sverige, Norge och Danmark så mycket
skrifvet, att det kan blifva föremål för en särskild
behandling. Det lilla, man eger, får upptagas i dessa
ländernas kulturhistoria och der behandlas under
ständigt seende på och hänvisande till den rika, väl
både utbildade och bevarade isländska litteraturen. På
samma sätt har man icke rätt att teckna vår svenska
hednatids inre tillstånd med de materialier, som de
isländska sagorna gifva, men vi hafva rätt att vid
skildrandet af våra förhållanden hänvisa till de
bättre bekanta isländska.
Grundtvigs anmärkningar mot Keysers ultranorska
åsigter synas icke hafva blifvit riktigt väl
mottagna i Norge. Man klagar, att Skandinavismens
t. o. m. varmaste vänner varit mindre nöjda. För vår
del tro vi, att vetenskapsmannen icke kan försvara, om
han i sina forskningar och vid deras uttalande låter
sig bestämmas af nationela fördomar, hur förklarliga
de än kunna vara, eller af vissa rådande partiåsigter
eller af undseen-de för personer och folk, han må
för dem hysa huru stor aktning som helst. Huru kan
han under ett ständigt och ängsligt väjande, åt höger
eller åt venster, troget kämpa sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
