Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historisk Literatur: A. A. Afzelius: Svenska folkets Sagohäfder. Af H. Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Men nu stannar hr Afzelius inför Karl d. XLs
personlighet, oeh det är då icke blott personen, som
blir föremål för hans lifliga känslors utbrott. Han
höjer sig rent af till ett slags politisk passion,
och i sina högsta yttringar visar sig den hänförelse,
som hos honom redan förut en och annan gång
framskymtat, nemligen den roy alistiska. Man märkte
förut denna riktning vid de temligen täta utfallen
mot historieskrifvare, som «afskrifva bestuckna
medeltidsprester«, vid behandlingen af aristokratien,
som i allmänhet fick uppbära både befogade och
obefogade tillmålen, så ock t. ex. vid teckningen af
Karl IX:de. Man såg väl, att förf. var en anhängare
af Geijer, men en af dessa, som ännu fakta blindt,
sedan striden är slut och nöta ut mästarens skönaste
fältrop, tills det låter som idel hojtningar. Nu ser
man dock ännu klarare, huru hr Afzelius uppfattar
vår historiska utveckling, och färgen i hans synglas
lyser bjertare än någonsin. Vi tro oss ej bättre kunna
angifva t. ex. hr Afzelii begrepp om konungadömet än
genom att anföra tvenne hans yttranden, hvilka utgöra
sjelfva qvintessencen af den stämning som genomgår
hela hans arbete.
Det är vid beskrifningen af Karl d. XLs besök vid Sala
grufva som vi läsa följande ord: «Till minne af detta
konungabesök visas ännu i grufsalen för häfdeforskaren
(sic) en Tunna - densamma, i hvilken han nedsteg
i djupet, der en i berget inhuggen konglig krona
visar hans vändningspunkt. Den snillrike vandraren
von Unge anmärkte här om den heder, som denna tunn a
vederfares: Så inviger en Konung allt hvad han vidrör
åt odödligheten. Det är lyckligt, när invigningen
sker genom en Karl den elfte och träffar någonting
som gjort gagn, såsom denna tunnan«.
Det är verkligen synd, att icke hr Afzelius
skall hafva samme snillrike vandrare att åberopa
äfven för följande yttrande, hvarigenom enväldet
skall försvaras; ty de bära onekligen ett visst
snillrikhetens slägttycke med hvarandra. Det vi åsyfta
återfinnes sid. 85 och lyder som följer: «En Konung
med vilja, mod och kraft att föra sitt Folk framåt
till ära och lycka, kan icke lida sådana band, som
honom ålägga att steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
