Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Wergeland och Svenskarne. H. Lassen: Henrik Wergeland og hans samtid. Af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
«Nu vel - det vilde ikke passé sig for hans Eolle
i Verden eller Literaturen ät bevrege sig med
doktririaere Doemringsly-ses halv magistralske,
halv vindbeutelske Mine iblandt et ud-valgt Coteri
af et Snes Beundrare og et Par Magnater. Den, der
vil virke paa det hele Folk, niaa höre til det.»
Midt under striden hände det verkligen sjelfva
«I)agligt Allehanda» att det i stridens hetta yppade
sin okunnighet, i det det förebrående och som en
besynnerlighet anförde, att Aftonbladets Redaktörer
«h a f va i flera år läst norska tidningar»! Sat
sapieriti!
På denna tid var det, Wergeland för att förhåna det
vanliga sättet att söka befordran på embetsbanan,
då man från Norge reste in till Stockholm och
sökte audiens hos Carl Johan, skref sin dramatiska
satir, farcen «Stockholmsfarereri». Men nu fick
han en ny störtsjö öfver sig, ty - som vi redan
berättat - Wergeland sjelf hade vid ringa år varit
i Stockholm och haft en audiens hos Carl Johan,
och man beskyllde honom nu för att sjelf hafva
varit «Stockholmsfarer». Ungefär samtidigt med dessa
beskyllningars spridande upphörde «Statsborgeren», och
Wergeland var sålunda ett rof för sina motståndare.
Man har ofta nog hört beskyllningar mot Norrmännen
för ett ängsligt sträfvande att ej i småsaker
tyckas stå under eller bakom Sverige; den senare
tidens erfarenhet har dock visat, att Norrmännen
icke alltid gjorde så orätt, när de pockade på
sina rättigheter i småsaker, emedan från de små
sakerna till de stora endast är ett steg» Men
bland de saker som i de tiderna med rätta kränkte
den norska sjelfständighetskänslan, var den norska
handelsflaggans ofrihet en af de betydligare, och
vi kunna sålunda förstå, att flaggans frigifvande
d. 11 April 1838 var ett stort evenement i.det unga
Norges historia. - I verkligheten var det väl en inre
öfvertygelse om unionens stora fördelar både för
hans fosterland och för Sverige, som lät Wergeland
tystna, men det kan ej förundra oss att höra honom
sjelf uttala, att han blef en unionsvän, när flaggan
frigafs. I den skrift som han utgaf till sitt försvar,
då man förevitade honom, att han, republikanen,
emottog en pension af Carl Johan, yttrar han, «min
Ikke-Enthousiasme for Unionen er et Barome-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
