Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Emancipationsförklaringen. Krigets fortgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var mycket bevandrad i historien, och
att det enda han med bestämdhet
mindes med afseende på Charles den
förste var, att han miste hufvudet.
Den radikala falangen inom det
republikanska partiet ställde sig
fiendtlig mot Lincoln och uppsatte John C.
Fremont som presidentkandidat för
det stundande valet. De öfriga
ledarne inom partiet voro likaledes emot
Lincolns återval. Han sade själf, att
han i hela representanthuset blott
hade en vän, som han kunde lita på. Det
var icke Lincolns personlighet som var
dem motbjudande. Deras enda
anmärkning mot honom var, att han icke
förmått föra kriget till en lycklig
utgång, och att han uppträdde
själfständigare och mindre bunden af
partiregler, än de önskade. På tal om denna
sak sade han, att om han skulle lyssna
till hvarje kommitté, som ville gifva
honom råd, han lika gärna kunde
lägga armarne i kors och låta sig bindas.
För honom var unionens vidmakthållande
allt, sak samma genom hvilket
parti den räddades. När han fick höra,
att order blifvit gifven att drifva en
viss general ut ur armén, emedan han
i ett tal understödt den demokratiske
presidentkandidaten McClellan,
förklarade Lincoln ordern ogiltig och sade:
“Att understödja general McClellan är
icke något brott mot krigslagarne, och
betraktas valet mellan honom och mig
som en smakfråga, så är jag
visserligen den längsta, men han är den
vackraste af oss.” Den stora allmänheten
lät sig emellertid icke påverkas af
politikussarnes kritik och intriger, utan
hyste fortfarande den största
beundran för Lincolns karaktär och
fullkomlig tillit till hans omdöme. Vid
det republikanska nationalkonventet
den 8 juni blef han åternominerad för
presidenturen af samtliga de 30 stater
och territorier, som där voro
representerade, och vid valet den 8 nov. erhöll
han 212 af de 233 elektoralrösterna.
De öfriga tillföllo demokratkandidaten
McClellan. General Fremont hade
långt förut dragit sig tillbaka, då han
såg, att hans uppträdande som
presidentkandidat endast väckte löje. Till
vice-president valdes demokraten
Andrew Johnson. Det lider intet tvifvel,
att Lincoln länge varit förvissad om,
att han skulle bli återvald. Han hade
förstått att genom politiska tjänster
vinna flera af sina farligaste
motståndare öfver på sin sida och hade
fintligt och skarpsinnigt ledt den politiska
striden. Som väl var, vände sig också
krigslyckan allt mer till unionstruppernas
förmån; Sheridan vann seger
på seger, Farragut intog Mobile och
Sherman Atlanta. Thomas rensade
Tennessee från sydstatstrupper, och
det var blott en tidsfråga, när Lee
skulle bli tvungen att kapitulera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
