Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 109. Förlofning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Folke kände igen den flyende.
Det var Lea.
Då ropade Folke:
— Lea, hvad är det med er, hvarför flyr ni för oss?
När flickan då icke stannade utan oupphörligt stormade vidare,
skyndade Folke efter henne.
— Kom, herr doktor! sade han. När allt kommer omkring,
har det kanske händt den goda flickan någon olycka, som hon
försöker hemlighålla bara för att icke störa dagens glädje.
Lea ilade in i den lilla paviljong, som fanns vid slutet af
pelargången, och säkerligen skulle hon ha flytt ännu längre, om där
bara funnits en dörr, som hon kunnat komma ut igenom.
Men nu fanns det på paviljongen bara en enda dörr, och Lea
insåg för sent, att hon på sätt och vis var en fånge.
Folke sökte lugna flickan, som var så upprörd, att hon darrade
i hela kroppen.
— Men, snälla Lea, hur är det fatt? Ni är ju så förskräckt.
Hur kommer det sig?
— Gå, Folke, gå och för för Guds skull inte den där mannen,
doktorn, hitin!
— Doktorn? — Lea, är ni rädd för herr doktorn?
— Ja, ja, jag vill, jag får ej se honom. Han... Min Gud...
nej, han får ej veta, att jag befinner mig här.
— Lea, känner ni då herr doktorn?
— Ja, ja. Gå, Folke, för all del gå och befria mig ur den
rysliga belägenheten att nödgas träda inför honom!
Folke visste faktiskt icke, hur han skulle förklara detta Leas
underliga beteende, ty att Lea kände doktor Bergman se’n gammalt,
därpå tänkte han ej, eller fastmer, han kunde med bästa vilja icke
veta eller ana det.
Lea trängde den dröjande Folke några steg tillbaka mot dörren.
Men då steg doktor Bergman in, fäste sin blick på Lea och
utbrast:
— Verkligen alltså. Jag misstog mig då inte. Nå... det
är ni, Lea? Men hur skulle jag också kunnat ana, att jag skulle
återfinna er under så helt och hållet förändrade förhållanden och i
kretsen af så aktningsvärda människor?
— Bort! Folke, bort — bort! stönade flickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
