Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 98. En modig tös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1121
De stego ned i de underjordiska hvalfven och förvissade sig i
första rummet om, huru de i värsta fall obemärkt och utan fara
skulle kunna fly vidare.
Ändtligen hade de tvifvelaktiga hjältarna lugnat sig i det
afseendet.
Doktor Brummer och John förde sina vackra fångar till ett
enskildt rum, där de, i fullkomlig motsats till det barbariska sätt,
hvarpå de hittills behandlat flickorna, bemödade sig om att vara
älskvärda mot dem.
Brummer tilltalade sin utkorade med orden:
— Tänk bara efter, kära Greta, hvilken kedja af obehag,
mödor och faror du skulle kunnat bespara dig, om du den där gången
varit förståndig och hört min innerliga bön om genkärlek! Allt,
hvad du sedan ända till den dag, som i dag är, måst utstå och
lida, det har du att tacka din halsstarrighet och din genom flykten
ådagalagda bakslughet för. Äfven din väninna, grefvinnan Lilly,
skulle ha undgått alla faror, om inte du rådt och lockat henne till
galenskaper. Jag menade ju så väl med dig. Jag ville icke endast
dig utan äfven fru grefvinnan uppriktigt väl. Jag skulle, såsom jag
dyrt och heligt lofvat, ha tagit er i beskydd för grefve Adlerströms
alla onda stämplingar och ända till sista blodsdroppen försvarat er
och edra rättigheter. Men ni ville icke taga lärdom. Sedan har
mycket intäffat, som i annat fall icke alls skulle ha ifrågakomma.
Nöden, men hufvudsakligast edra så kallade goda vänners
förföljelseraseri tvang oss att äfven värna vårt eget skinn. Jag har för min
kärleks skull upprepade gånger måst se döden i ögat och upplefva
dagar och stunder, som för mig skola blifva en evig skräck. Jag
var på allra bästa väg att bli en man, öfver hvilken du kunde ha
varit stolt, för det du varit nog lycklig att äga honom. Små fel
ha ju vi människor allesamman, och hvad en människa i en svag
stund felat, därför kan man ju omöjligen tvärt bryta stafven öfver
henne och tvärt fördöma henne för alltid. Redan då lofvade du ju
att blifva min hustru, om jag till grefvinnan Lilly återförde det af
hennes man bortröfvade barnet. Jag höll mitt ord, och om fru
grefvinnan sedermera åter förlorat sitt barn, så är det då
sannerligen inte min skuld. Äfven John måste, eftersom han gjort sig
skyldig till ett felsteg, göra grefve Adlerström till viljes. Hade vi
redan då vetat hvad grefven var för en usling och feg stackare, så
Lilly II. 71.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
