Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 95. En het dust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1103
Med uppbjudande af sin sista kraft reste sig Tschang på benen
igen och ropade åt Janos’ kamrater att fortsätta förföljandet.
Men till sin icke ringa förskräckelse gjorde han då den
iakttagelsen, att de båda männens hästar redan voro så utmattade, att
de knappast kunde komma ett steg längre.
Ja, när ryttarna hunnit ända fram till honom, stannade
plötsligt bägge hästarna och kunde ej förmås att vidare röra sig ur fläcken.
För att kunna upphinna de flyende hade Tschang och hans
båda följeslagare måst anstränga sina hästar mera än de, och följden
häraf visade sig nu.
Visserligen hade Tschang kämpat som ett lejon, men inför
denna nya olycka stod han där maktlös.
Janos’ båda kamrater sågo sig ingen annan råd än att sitta af
och försöka att sedan få hästarna i gång igen.
Men i stället stupade nu det ena djuret.
— Vi få inte uppehålla oss, förklarade Tschang; går det inte
på så sätt, så måste vi fortsätta förföljandet till fots. Äfven våra
motståndares hästar måste ju vara uttröttade, och hufvudsaken är,
att vi ej förlora spåret.
Till de båda männen hade Tschang änn’i ej nämnt ett ord
därom, att han var sårad.
Männen gillade genast hans förslag.
När de gått ett stycke, gjorde de den iakttagelsen, att Tschang
knappast förmådde hålla jämna steg med dem.
Det kunde ej annat än förvåna dem.
De trodde emellertid, att han bara var så trött.
Beredvilligt erbjöd den ene honom en dryck vin.
Då först, sedan Tschang stärkt sig med en klunk vio, tillstod
han för sina båda följeslagare, att han var sårad, och bad dem
stödja honom.
Nikita yrkade på, att Tschang skulle låta anlägga ett
nödförband, men Tschang ville inte veta af det, ty för honom var det ju
hufvudsaken, att han ej tappade kvinnoröfvarenas spår.
Då kommo ryttare sprängande.
Tschang kände redan på afstånd igen en af dem på rösten.
— Gå, gå och ropa hit dem! Det är våra vänner, sade han.
Och mycket riktigt. Han hade icke misstagit sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
