Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 85. Ett oförutsedt återseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1024
fråga nu inte vidare, herre! Tillåt, att jag på mina knän ber min
för detta hustru om förlåtelse! Och sedan... gör sedan processen
kort med mig! För ut mig och skjut mig en kula genom
hufvudet! Sedan må Lilly, om hon vill göra mig dan sista tjänsten,
vid min graf bedja en kort bön för min arma själs välfärd! —
Men dig, Lilly, ber jag: låt mig ännu en enda gång blicka in i
dina ögon, på det att jag må se, om jag kan taga den sista trösten
med mig, om du vill förlåta mig, när jag ej mer är till.
Lilly såg med outsägligt sorgsen min ned på den fängslade.
Det var ju inte annat tänkbart, än att hon å nyo skulle känna
medlidande med den ovärdige.
Med af sinnesrörelse darrande röst yttrade han:
— Se — se, Bror därhän har det gått med dig. Det är den
onda handlingens förbannelse, följden af din förblindelse. Mig har
Gud hittills så underbart räddat ur alla faror, men dig har han
straffat.
— Ja, ack ja! suckade fången.
Lilly fortfor:
— Jag vill ej göra dig någon förebråelse, ty Gud har dömt
emellan mig och dig. Medtag den försäkran, att jag vill bedja om
nåd för dig, såvida nämligen din ånger är uppriktig.
— Stig upp! befallde paschan grefven. Din dom skall fällas
i din frånvaro.
Grefven reste sig upp.
Paschan och alla de andra hade hela sin uppmärksamhet fäst
på Lilly, öfver hvars läppar trängt ett utrop af smärta.
Af det ögonblicket betjänade sig grefven. Med ett verkligt
rofdjurssprång närmade han sig plötsligt Lilly.
Tydligt var, att han gjorde det i någon ond afsikt. Lyckligtvis
observerades hans tilltag i tid.
Det blef stor uppståndelse.
Lilly vek förskräckt åt sidan.
Paschan själt grep tag i fången.
Nästan samtidigt fick äfven officeren fatt i honom, ryckte
honom med våld tillbaka och gaf honom ett sabelhugg i
hufvudet.
Vredens rodnad färgade paschans ansikte, och med
olycksbådande stämma sporde han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
