Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 65. Flykten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■785
— Säg då, hvilka de vänner äro, som vänta oss, ifall vi ska’
tro edra ord! Hvad heta de?
Så frågade nästan samtidigt de båda fångarna.
— Det är ett nygift par vid namn Arlén, en herr Wallmark
och några karlar från vinbergsvillan.
— Men ni . . . hvem är ni? Hvarför komma inte våra
vänner själfva, om de, såsom ni säger, kommit hit i ert sällskap?
— Allt det där får ni veta sedan. Nu är det ingen tid till
långa förklaringar. Så mycket vill jag endast säga, som att jag
svurit att hämnas på er man, grefven, emedan han lockat mitt barn
på villovägar. Detta är också ett skäl, hvarför jag vill befria er.
Jag har kommit hit ned öfver berget. Följen mig nu så tyst som
möjligt! Edra vänner vänta nere i dalen. Jag har snokat reda på
dan andia ingången. Skynda er nu! I annat fall kan jag inte
ansvara för, att icke edra vänner begå den oförsiktigheten att söka
med våld intränga i röfvarkulan.
Grefvinnan Lilly var ännu obeslutsam.
Då tilltalade henne Greta med orden:
— Kom, Lilly! Något värre öde än det, hvarmed man hotat
oss, kan ej drabba oss, äfven om kvinnan här skulle ha talat osanning.
Greta steg upp och bad med en bönfallande åtbörd grefvinnan
göra sammalunda.
— Gå mycket försiktigt förbi flickan och vänta där ute på
mig! sade den gamla kvinnan i hviskande ton. Jag stannar kvar
här, tills ni kommit ut, så att jag i värsta fall kan kasta en snara
om halsen på flickan och kvarhålla henne, tills ni stigit upp genom
klippremnan, som till venster där ute leder upp genom berget.
Darrande af sinnesrörelse smögo sig Lilly och Greta förbi den
sofvande flickan.
Allt gick bra.
Narissa märkte ingenting.
Då kilade äfven Milinski ut ur fängelset.
Där ute visade hon de båda andra den väg, som ledde upp
genom klippremnan.
— Gå nu före! rådde hon. Men där uppe måste ni vänta pà
mig, ty ri skulle förolyckas, om inte jag visade er vägen. Jagskall
vänta här nere, lills ni välbehållna kommit upp, och ’skulle man
Lilly II. 50.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
