Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 24. Ett modershjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
— Nej, nej, invände Brummer med gesten och tonen hos en
hög gynnare, jag begär hvarken beröm eller erkännande af er mun.
Medvetandet om att ha gjort en god gärning är för mig belöning
nog. Jag gjorde endast min plikt som människa och kristen,
ingenting vidare.
Grefvinnan förmådde icke uthärda doktorns stickande blick
och räckte honom, under det hon bekymrad såg bort till Greta,
mekaniskt sin lilla hand.
Brummer fattade hastigt handen och pressade den mot sina
läppar.
Sedan, när grefvinnan gick till sin bädd, vände sig doktorn
hastigt och på det allra vänligaste sätt till Greta. Han fattade
hennes hand, kysste den och försökte draga flickan närmare intill sig.
Men Greta drog genast åter till sig handen.
— Herr doktor, sade hon, äfven jag tackar er för den tjänst,
som ni gjort min älskade matmor.
— Ack, inte så! afvärjde Brummer blygsamt. Jag är ju redan
rikligen belönad. Hur gärna skall jag icke äfven för framtiden ägna
er och er dyra matmoder mina tjänster, eftersom jag hoppas, att
äfven ni skall höra mig. Ni småler, Greta. O, hvad ert leende
gör mig lycklig! Ni är en så rar och älsklig flicka och helt och
hållet skapad att lyckliggöra en mans hjärta. Glöm, jag ber er så
bevekande därom, det något ovanliga sätt, hvarpå ni anlände hit!
Det kunde inte undvikas; ty hur skulle jag väl i det där kritiska
ögonblicket kunnat la tid och tillfälle att först för er förklara mina
goda afsikter? Jag måste raskt och energiskt handla för att kunna
i rätt tid rädda fru grefvinnan undan den henne hotande faran.
— Jag vet, jag vet, utstötte Greta hastigt.
— Nå, förlåt mig då, Greta! Säg mig nu, att ni ej är ond
på mig, och att ni är öfvertygad om, att jag i min sträfvan att
utföra en ädelmodig handling ej kunde handla annorlunda, än jag
gjorde. Jag måste begå det där skenbara våldsdådet för att . . .
— Det är bra, det är bra, herr doktor, föll honom Greta i
talet. Jag vet allt. Men ni förstår nog, att fru grefvinnan nu skulle
vilja vara ensam för att riktigt kunna njuta den lycka, som
kommit henne till del.
— Jag går, kära Greta; men tillåt mig först säga hvad mitt
hjärta känner för er!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
