Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 23. Häktad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
— Ja, sedan den fördömde juden bringat vår arbetsgifvare på
obestånd, vardt jag utaf med min plats. Det finns intet arbete att
få här, ty det var ju så många, som blefvo utan på samma gång
som jag. Men du har rätt. Det måste blifva annorlunda. Jag
skall begifva mig in till staden och där söka sysselsättning. Men
man kan verkligen bli ängslig, när man hör, hvilken arbetsbrist det
öfver allt råder. — Se här, min lilla gumma, har jag tagit med mig
någonting åt er, åt dig ocji barnen. Gästgifvarmor håfvade in bra
med pängar, och därför bjöd hon mig på smörgås. Jag åt en bit,
men se’n svepte jag fort in resten för att ta med mig hem åt er.
Låt det smaka er! Jag vet ju, att ni ä’ hungriga.
Hustrun brast i glädjetårar. Hon slog armarna kring
mannens hak och snyftade:
■— Ack, hvad du ä’ snäll, Wilhelm. Hur lyckliga kunde vi
inte vara, om du ännu hade kvar ditt arbete på fabriken! Alltid
har du själf försakat, bara för det ej skulle gå någon nöd på
barnen och mig.
— Nå ja, jag lefver ju ännu, kära Hanna. Försakade jag
någon gång, så gjorde jag detat kärlek till er, och hvad man gärna
gör, det faller sig ju inte svårt för en. — Se så, dela nu maten,
Hanna! Hör du, lillen är vaken och klagar, att han är så hungrig.
Hvad jag nu är lycklig, för det jag icke själf åt upp maten utan
tog den med mig hem till er! Nu gör den många lyckliga, men
jag skall bli den allra lyckligaste, när jag ser, hur bra den smakar
min präktiga hustru och mina kära barn.
Flickan smög sig förtroligt intill sin far.
■— Pappa är så snäll, sade hon. Jag ska’ be Gud, att han
snart ger pappa arbete. Ack, om pappa åter förtjänar mycke’
pängar, då ska’ vi allt bli så glada; då behöfver mamma inte mera
gråta, när småsyskonen vilja ha mat och hon ingenting har att
ge dem.
— Min snälla flicka! Ja, bed — bed för dina föräldrar och
dina syskon! hviskade fadern, djupt rörd, och tryckte dottern intill
sitt bröst.
Hans händer darrade.
Det såg ut, som anade han redan, hvilket förfärligt öde som
hotade honom.
Modern gick för att tillfredsställa det hungriga barnet. Knap-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
