Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 20. Barnarofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
— Milde frälsare! skrek hon till. Hvad var det? O min Gud,
det var ett varsel. Thora, Thora, det har händt någonting. Gud i
himmelen, far har förolyckats, eller han är kanske redan död.
— Hvad säger du? För Guds skull tala inte så, mor! Den
käre Guden skyddar ju de sina i all nöd och fara.
Torparhustrun satte sig upp i bädden.
— Skuggan, ah, skuggan, stönade hon, den gled förbi där.
Nej, nej, det var ingen villa. Det var min mans skugglika gestalt.
Jag såg honom. Hans ansikte var smärtsamt förvridet. Han visade
med handen mot hufvudet. Jag såg bioo rinna ned öfver hans
ansikte. Ja, jag hörde också ett klagande ljud. Han vinkade åt
mig med handen, och sedan tyckte jag, att han sjönk kraftlös ned
där borta.
Mållös af förskräckelse hade Thora lyssnat till dessa ord.
I nästa ögonblick skyndade hon in i det större rummet och
sprang där i verklig dödsångest några gånger fram och åter, liksom
ville hon först af allt förvissa sig om, hur det egentligen förhöll sig
med det egendomliga varsel, som modern trodde sig ha sett.
Men hon såg och hörde ingenting. Hon gick med lampan
äfven ut i förstugan och lyste öfver allt omkring. Inte heller där
fanns någon.
Sedan gick hon fort in i sin egen lilla kammare, där
barnet låg.
Äfven här var allt fortfarande i bästa ordning, Barnet sof så
lugnt och godt.
I viss mån lugnad gick hon åter till sin mor.
— Du har misstagit dig, kära mor, sade hon. Försök nu att
vara lugn!
Men kvinnan, som kraftlös sjunkit tillbaka i bädden, ruskade
med ett vemodigt leende på hufvudet.
. — Gud gifve, att det vore så, som du säger, min flicka!
hviskade hon. Men ett liknande förebud visade sig för mig den
dag, då min far förolyckades och fick sätta till lifvet. Jag fruktar,
att vi ej få återse far lefvande.
I verklig förtviflan slog Thora ihop händerna öfver hufvudet.
— Mor, mor, hvad yttrsr du nu för rysliga ord? skrek hon i
hjärtslitande klagoton. Mor, min far ... o Gud i himmelen, om
det skulle vara sannt! Skulle äfven han ha anat, hvad som före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
