Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blev hon rätt häpen. Det kunde väl vara, att hon inte hade
haft öga för sådant i går, eller också måtte det ha skett just
i natt. Hon åtminstone hade inte sett förrän nu, att alla söta
fars äppleträd stod i full blomning. Det var, som om ett
stort tak i vitt och skärt bredde ut sig alltifrån boningshuset
ända ner till björklunden, som skyddade trädgården mot
nordanvinden. Det var blommor på alla kvistar. Hon tyckte,
att de slog ut, medan hon såg på dem. Det surrade av en
myckenhet med bin och humlor, det doftade och det glänste.
Solen hade hunnit upp över bergshöjden, och strålarna gled
ner över skogstopparna, dansade fram över åkerfältena,
liksom hade de brådska att hinna de blanka äppleblommorna
för att breda ut över dem ändå mera av glans och skimmer,
än de redan ägde.
När Maja Lisa såg detta, tyckte hon, att hennes hjärta
ville smälta av medömkan. ”Stackare, stackare!” tänkte hon.
”Är det underligt, att han är mjältsjuk? Han har inte ägt
ett hem, sedan han var fjorton år. Det skulle bli annorlunda,
om han komme hit till Lövdala. Tänk, ett så gott hem jag
skulle kunna reda honom här! Jag vet hur goda dagar jag
har haft här ända till sista året. Han skulle komma att gå
lika lycklig här under äppleträdena, som söta far har gjort
det i sin tid. Finge jag bara ta vård om honom!”
Hon blev röd av iver, och ögona glänste. Om hon bara
kunde få tala med honom om Lövdala, så att han förstode,
att det just var ett sådant här gott hem, som fattades honom!
Hon vaknade upp ur tankarna, därvid att han släppte
hennes händer, som han allt hittills hade hållit.
— Du ska ge mig fioln, så att jag får gå! sa han. Jag
ser, att du förstår, att jag inte har annat val.
Hon kunde inte undra på att han trodde, att hon ville låta
honom gå. Hon stod där alltjämt och sökte efter de rätta
ordena, som kunde hålla kvar honom, och fann dem inte.
— Käre, sa hon nu med stor hast, dröj en stund ännu!
Vill du inte se dig omkring lite här på Lövdala? Är det
inte bra vackert med äppleblommen? Ser du hur solskenet
ligger som guld över gräset? Skulle du inte vilja — — —
Hon kunde inte mer. Det fattades henne åter ord. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
