Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fänriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i ogunst hos svärmor. Och bara han hade farit förbi Svartsjö
kyrka, gick vägen in i ödslig skogstrakt, och där trodde han
inte att han skulle möta någon.
Men olyckligtvis var vädret alltför vackert. Alla
människor tyckes ha fått lust att dra ut på långfärd just denna
dagen. Det dröjde inte så länge, förrän fänriken kom i möte
med regementschefen. Örneclou hade ju lämnat tjänsten för
länge sedan, men fastän han hade avsked, satte han sin ära
i att alltid uppträda med nobless och värdighet, såsom det
anstår var och en, som har trampat ärans fält.
I samma ögonblick, som Örneclou sträckte upp sig till
en stram hälsning, gol naturligtvis tuppen.
Det var så, att en människa kunde råka i förtvivlan. Det
ena olyckliga mötet följde efter det andra. Ingenting annat
än otur på otur.
Till sist, långt borta på Sundgårdsbergena, mötte han den
nya brukspatronen på Björne, Melchior Sinclaire.
Det var bara det, som fattades. Det var det värsta av allt.
Folk brukade kalla Sinclaire för Tuppen, därför att han var
högfärdig och högröstad och alltid redo att gräla och slåss.
Sinclaire visste om öknamnet, och han var inte förtjust
i det. Det var så, att man knappt tordes tala om höns eller
ägg, när han var i närheten.
I denna sin nöd beslöt Örneclou, att han inte skulle stanna
och hälsa på Sinclaire. Han skulle fara förbi så fort, som
Fingal kunde springa.
Men det blev galet, hur han ställde sig. Brukspatronen
hade just varit inne i Karlstad och fått sig en uppsättning
nya dombjällror, som klingade så praktfullt, att tuppen blev
uppspelt och tog sig till att gala just i förbifarten.
Örneclou reste sig för att nå Fingal med piskan och gav
honom ett vasst slag över länden. Här gällde det att komma
undan så fort som möjligt.
Men det skulle inte gå så lätt för honom att dra sig ur
spelet. Melchior Sinclaire blev rasande. Han hade inte hunnit
att få syn på lådan med tuppen, men Örneclou hade han
känt igen, och han trodde, att fänriken hade härmat en tupp,
då han for förbi, för att retas med honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
