Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Öfversikt af likbränningsreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återkomst, men i allmänhet torde jordbegrafning hafva
varit mest begagnad, emedan detta grafskick var det,
som företrädesvis brukades af det samhällslager, inom
hvilket den nya läran först utbredde sig. Emellertid
förekommo äfven på sina ställen såväl likbränning som
balsamering, och de yrkanden, som understundom gjordes,
att jordbegrafningen skulle anses såsom det särskilt kristna
grafskicket, motsades af så ansedda kyrkofäder som
Augustinus och Tertullianus, hvadan de först sent vunno en
allmännare tillslutning.
Den andra striden mellan begrafning och likbränning
började dock egentligen först i slutet af det 8:de seklet,
då Pipin och Karl den store genom långvariga krig
underkufvade sachserna och andra hedniska folk och
därvid naturligtvis sökte att omvända dem till kristendomen.
Vid dessa omvändelser i massa kom det mindre an på
tänkesättens förändring och väckandet af ett religiöst
troslif än på utrotande af de yttre bruk och plägseder,
som stodo i närmare förbindelse med den hedniska
religionen. Därföre blef det år 785 vid dödsstraff förbjudet
att bränna liken och att öfver dem uppkasta hög, men
äfven att äta hästkött, emedan detta ingick i ceremonierna
vid de högtidliga offerkalasen. Ehuru dock sålunda
likbränningen på ett efter tidens sed lämpat, våldsamt sätt
förföljdes, bibehöll den sig århundraden igenom på några
ställen i det mellersta Europa, och ännu under 1300-talet
förekommo uti Vestpreussen enstaka fall af likbränning.
Om också likbränningen såsom ansett grafskick
sålunda faktiskt upphörde under medeltiden inom hela vår
världsdel och endast begagnades såsom det skymfligaste
af dödsstraff mot milliontal af kättare och häxor, glimmar
dock dess eld ännu under askan, färdig att vid
gynnsamt tillfälle slå ut i nya lågor. Valhalls gudar äro för
länge sedan glömda, men ännu bevaras i folkens för poesi
mottagliga sinnen och i skaldernas sånger tusenåriga
minnen från forntidens likbränning, och ännu behåller
språket bilder och uttryckssätt, som visa huru mäktigt
den gamla seden ännu värkar på föreställningssättet hos
det nu lefvande släktet. Den mängd af urnor, som
pryder de kristnas kyrkor och grafvar, vittnar högt om
detsamma, men visar också att likbränningens idé ej är
oförenlig med den kristna fromheten och det kristna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
