Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påsken på Sjöboda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
Elin. Wägner
Han sade blott: »Det är ovanligt att höra en ung flicka
tänka så mycket på död och evighet.»
»Det är icke så underligt», svarade hon enkelt, »det
är väl underligare att inte alla gör det, jämt. Jag kan
ännu minnas, när jag var liten och vi hade bjudning,
jag frågade min mamma: skall alla tanterna och
farbröderna dö? Ja, sade mamma. Men hur kan de då
vara så glada? Den frågan fick jag aldrig något
svar på.»
»Har ni alltid sysslat med sådana tankar?» frågade
han.
»Nej, det var en tid, då jag inte gjorde det, när jag
var utomlands med mamma. Men sen fick jag veta
mitt öde.
»Vem vet sitt öde?» vek han undan.
»Jag. Ni kan gärna få höra hur det är. Jag hade en
faster, som hette Verna. Jag är hennes levande avbild,
likadant hår och allting, ögon, röst, sätt in i de minsta
detaljer, säger folk. Men hon dog, när hon var litet
äldre än jag nu är, i samma sjukdom som jag har.
Ända sen jag fick veta om likheten och hennes öde,
har jag varit på det klara med, att jag inte skall leva
jag heller.»
Han drog en suck av lättnad.
»Ni borde försöka befria er från den tron», sade
han. »Man måste vilja leva, det är det viktigaste.
Livet har så mycket vackert. Jag tror inte att ni skall
dö. Kära lilla barn, vi har inte råd att förlora er.»
Hon blev inte alls förvånad över hans ord. Den
som har ont om tid på jordén hinner icke med några
omsvep.
»Skulle ni sörja mig?» frågade hon utan skymt av
tillgjordhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
