Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påsken på Sjöboda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Påsken på Sjöboda
139
under valven, det var som om alla skådat evighetens
dag. Verna greps av en outsäglig känsla. Hon kände
en berusning, en lycka, som längst inne var medveten
om sin egen kortvarighet. Med skinande ögon och
darrande läppar viskade hon psalmens ord :
«och högre, klarare än gull,
än solen,
min själ skall skina ärofull–«
Mirjam och Ingår iakttogo henne noga och
bekymrade. De voro glada, när slutligen nattvardsgången
var slut, och de fingo lämna kyrkan.
Prästgården låg mitt över vägen. Det var en gammal
byggnad med mossigt spåntak och flyglar eller rättare
längor, som inhägnade gården. Mitt på planen stod
en väldig kastanje, dess knoppar voro feta och bruna.
Riset var lyft bort från rabatterna på båda sidor om
verandan, och där stucko krokus och snödroppar upp.
På veranden stod den äldre av prästgårdsfröknarna
och tog emot. Hon luktade mat, och Ingår, som var
den mest hemmastadda, sade:
»Nu har tant gått miste om att komma i kyrkan för
att laga middag åt oss.»
»Åja», sade tanten och började plocka med Verna
på det överdrivna sätt, som retade Mirjam, »jag går
var söndag annars, men det gör nog inte ni. Gud vet,
om ni gått i dag, ifall ni inte blivit bjudna hit.»
»Inte jag», muttrade Bertil.
»Men jag», sade Verna.
»Ja, det förstår man ju», slapp det ur tanten, och
hon skulle ha tillagt något, men fick en ljungande blick
av Mirjam och avbröt sig. »Du har kanske inte varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
