Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högre borgerskapet, som hafva de gamla adelsfamiljernas
karaktär af att vara ett litet folk för sig, med egna minnen
och egna lynnen, med ärfda traditioner och ärfd förfining,
och flera andliga släktdrag återfunnos också vid sidan af
de yttre hos nästan alla, som buro detta namn. I all
synnerhet var detta fallet med en viss fin och gammaldags ironi,
en scepticism ur den voltaireska skolan, världsklok utan att
vara lifstrött, ett förträffligt reagensmedel, när det gällde
att få fram grundfärgen i de många tvifvelaktiga
blandningar, på hvilka lifvet bjuder, en hälsosam dosis fronderi
som njöt af att loda tomheten i en fras och lyfta en flik af
humbugens inkognito. Flera medlemmar af familjen hade
uppträdt som satiriska skriftställare. Ottos far,
gross-handlar Edvard Imhoff, hade vunnit ryktbarhet inom
säll-skapslifvet just för det maliciösa leendet kring sin mun och
den uddiga kvickheten öfver sina repliker.
Denne Edvard Imhoff var på sin tid en bemärkt
medlem af Stockholms gyllene ungdom. Man såg honom icke
sällan med en lycklig min på sitt ansikte vänta i sitt
ekipage utanför teatern för att därifrån — efter hvad det
berättades — föra Emilie Högqvist till hennes sanctuarium
vid Salviigränd. På en jämförelsevis kort tid hade han
lyckats på främmande händer placera större delen af en
betydlig förmögenhet, då han blef dödligt kär i franska
ministerns dotter, gifte sig och slog sig på bruksrörelse. Hans
äktenskap blef lyckligt, men affärerna gingo upp och ner,
till dess en kris i slutet af 1860-talet i det närmaste
ruinerade honom. Edvard Imhoff var då icke längre ung, men
denna ohjälpliga motgång förmådde dock icke grumla hans
filosofis leende sinneslugn. Han realiserade sina tillgångar
och flyttade med sin hustru till ett för detta kaptensboställe
uppe i bergslagen. Här installerade han sig med alla de
spillror, som han kunnat rädda från sin släkts storhetstid
— möbler, porslin och antikviteter från de många gods,
som bortåt ett sekel varit i familjens ägo. Det mesta af
detta var rococo, och det bredde sig också något af denna
tids småtäcka och leende elegans öfver hela det gamla
kaptensbostället, när alla dessa saker hopats från golf till
tak därinne i de små rummen. Man kunde hallucinera toner
från en clavecin, sirliga menuettoner af Monsigny och
Boccherini, när man såg alla dessa kupiga byråar, de svängda
sofforna med sina förgylda snirklar, fåtöljerna med ljusa
blommor på ljus botten, när man såg ateniennernas grupper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
