Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob återfinner Josef och dör. Idyll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508
Ljufva åtanke af fjorton års hastiga lopp! - Men . . . när
var menniskan född att länge vara lycklig? att länge
njuta det man älskar?
Kachel hade dött i hans armar. Just nu tycktes han
se hennes afskedstagande ögon, och ropade Rachel och
Josef! En tårflod störtade sedan på hans gropiga kinder
fram: då tänkte han på sina af hunger dignande bröder.
- Ack! det tillhör ett hjerta med känslor: det suckar
öfver sitt, makas och barns grufliga öden; men ser det
millioner lika olyckliga, då glömmer det sig, maka och
barn, och gråter . .. Den torra jorden mottager dessa
tårar; himlen räknar dem; och der, der skördas en gång
den rikaste frukt.
Alltid är kärlekens sista pant den ömmaste - skall
jag ock förlora dig, min Benjamin!
Din son Josef lefver! ropade Ruben, då hastigt i
tjället han trädde.
Med de gränslösa känslor, af hvilka Maria skulle
svimmat, då hon trodde sin Messias förlorad, gick till
hans graf för att gråta, mötte honom, och han ropade
och sade: Maria! och hon igenkände honom och föll
till hans fötter - med dessa känslor hörde Jakob
Rubens röst: din son Josef lefver! Jag vill se honom
ropade patriarken. - Hur ilar ej en faders hjerta sin sons
till möte! Till Egypten hastade han: himlen viftade
molnen bort: ingen droppe regn fick stänka på Guds
gunstlings hjessa: genom brända dalar foro de; men kylande
var vinden och svalkade hans af Gud välsignade hufvud.
- O natur! o natur! hvad himmelska samband. -
Under en lönn satt Josef och väntade Israel. Kamelerna
buro tunga bördor; då ropade Josef : nu kommer min
fader! - Han flög opp, sin fader till möte, lik floden,
som åter rusar i det af ebben härjade djup. Aldrig
kastade sig ett vår-regn häftigare på den jord, hvilken af
sin skapare blifvit välsignad, än fader till sin son. Der
stodo de, omfamnande hvar andra. Ej hördes ett ord. En
moder, som återfinner sitt barn, kan endast känna hvad
de kände. Länge stodo de der. - Och kunde englar
gråta, hade de vid denna syn fält tårar. Jag har nog:
du lefver, ropade Israel: stum var Josef, och darrande
fattade sin faders hand.
Josef förde sin fader, (hundrade trettio år var hans
ocfr den tredje af Gfuds gunstlingar var han, van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
